Mellan mage och myndig
I år blir det förstfödda barnet nio år. Om ytterligare nio år fyller han arton.
Det är dags för en mellanrapport.
Sommaren 2005 jobbade jag på Nya Åland med en gigantisk, i ordets mest omfattande betydelse, mage. Vi bodde bredvid en kohage och så här skrev jag i krönika ” Den andra händelsen som väcker mig, lite senare än kossorna och då jag nätt och jämnt somnat om, är vidunderliga sparkar i magen. Det bor ett barn där, och jag kan om möjligt än mindre om barn än jag kan om kor. Det otäcka är att jag till och med vant mig vid det sällsamma faktum att ett barn sparkar inuti mig. Såna underverk borde man inte vänja sig vid”.
Så kom barnet, och han lärde sig gå och kramas och cykla och läsa så till den grad att underverk är vardagsmat numera.
I ovannämnda krönika oroade jag mig för allt jag inte kunde. Jag skrev ”jag är i behov av konkret kunskap: hur ofta skall ett barn äta? När skall blöja bytas? När är det dags för bananpuré?”
Lite visste jag, då för nio år sedan, att både blöjbyten och bananpuré skulle spela en ganska liten roll. Märkvärdigt snabbt lär man sig ta hand om en annan människa, också då man aldrig gjort det förut.
Mer vidunderligt är hur snabbt världen förskjuts.
Vad gjorde jag innan barnet? Vad gjorde vi innan barnet? Åh, får jag besöka butiken ensam en halvtimme?
Det mesta var jag helt oförberedd på.
Låt mig göra en lista.
Kärleken:
Då barnet var några månader besökte vi Åbo. Vi gick över domkyrkobron och jag insåg att om vagnen skulle rulla i ån, skulle jag utan att tveka hoppa efter. Den självklarheten hade jag aldrig upplevt förut: jag gör vad som helst för att barnet ska leva och må bra. Vad som helst.
Pinnarna:
I stöveln finns en legobit, i cykelkorgen finns tre pinnar, förlåt riddarsvärd, i sängen blir jag påkissad och sover vidare. Barn tar mycket plats, mer än jag kunnat ana, men mer förvånande är hur lite det stör. Man tar ut legobiten, cyklar omkring med riddarsvärd i cykelkorgen, vaknar med genomblöt pyjamas, byter lakan och somnar om.
Ansvaret:
Det är mitt ansvar att barnet ska lära sig säga tack, äta med kniv och gaffel, lära sig att tvåla in sig då man duschar, bädda sängen. Ja, allt är egentligen mitt ansvar.
Det kan jag bli lite trött av. Det är tusen gånger krångligare att lära någon äta med kniv och gaffel än att mata in bananpuré i bebisvarianten.
Omställningen:
Jag hade med mig recensionsböcker till BB, jag, mitt nöt, då för nio år sedan. Jag ville med alla medel upprätthålla känslan av normalitet. Det fungerade i några dagar. Sen satt jag på en parkbänk utanför sjukhuset och grät över hur stort allt var.
Sen gick jag in och var mamma.
