DELA
© Nya Åland

Medelålders, och stolt

Jag vill härmed framföra en kraftfull protest mot att min gyllene medelålder, allas gyllene medelålder, är den mest mobbade, mest patetiska och löjliga av livets alla stadier.
Jag vill hävda att det finns inga, verkligen inga porträtt i film eller i litteraturen på medelålders människor som känner sig lyckade, nöjda och till och med hyfsat attraktiva.

Om det skulle förefalla bra i början så kan man vara säker på att det döljer sig en stor fet livslögn där, som bara väntar på att exponeras.
I medelåldern är vi, tycks det, alkoholiserade i varierande grad, desillusionerade, kärlekslösa eller oälskade, överviktiga på ett pinsamt och vulgärt sätt samt en belastning på arbetsplatsen på grund av vår negativa inställning och vår besserwisser-attityd.

Handlar en bok eller en film eller en tv-serie om unga människor så är de dunigt vackra exempel på hur man bara måste övervinna vissa problem och komplex för att gå segerviss ut i livet.
Är det gamla dito handlar det om avklarnad visdom och accepterandet av livets ändlighet och eviga skönhet.
Men förbanna, är det en stackars medelålders kvinna med så kan hon bara vara patetisk. Hon vill ha karlar som är för unga, hon fånar och gör sig till och kommer snart att upptäcka att hennes man för länge sedan slutat älska henne.

Med lite tur kommer hon upp ur träsket med hjälp av sina barn, och kan sedan snabbt slussas in i avklarnad ålderdom.

Här, mina vänner, ser ni en tant i yppersta medelålder, som inte är ett dugg missnöjd.
Jag är snygg, mycket snyggare än jag var som tonåring när jag tyckte att jag såg hemsk ut.
Jag tycker att de gråa strimmorna i håret är lite heta.

Jag vill aldrig mera vara nyförälskad. Verkligen.
Det var underbart på ett läskigt sätt. Man var hög hela tiden på det där kärlekshormonet, och rädd hela tiden över att det skulle bli gräl eller bli slut eller att man helt enkelt skulle tråka ut den där märkliga främlingen som kommit in i ens liv.
Tacka vet jag tryggheten att kunna sitta i samma rum och tiga under kamratlig tystnad.

Och jag vill aldrig fundera över min framtid mer, som ett mörkt moln av prestationskrav och okända, farliga beslut med oanade konsekvenser.
Nu när jag gjort en massa livsavgörande val kan jag se att mycket kunde blivit annorlunda, men att det blev bra som det blev, också.

Kom igen. Medelåldern är det nya svarta.

Nina Fellman