DELA
© Nya Åland

Med väskan som fötternas lykta

Jag är inte den som håller mig med motton, sådana försvårar enligt min uppfattning mest livet fast de utger sig för att förenkla det. Alla de där inspirationsböckerna med vidriga små rader som ”Välj kärlek” eller ”Se möjligheterna” får mig mest att vilja gå ut i skogen och ta bort mig själv, men en livsregel har jag faktiskt lagt mig till med på sistone.
Låt bagen visa vägen!

Under min korta sejour på Musikhögskolan Ingesund lärde jag känna ett tvärsnitt av Sveriges unga jazzelit. Det var en mycket angenäm upplevelse, men till en början var det aningen svårt att tala med dem.
För det första skulle man lyckas stöta på någon utanför de cellika övningsrummen där de satt parkerade från morgon till morgon, sen måste man vinna deras gunst genom att ha något spännande att säga. Ett hett tips är att föra Toto på tal, enligt min erfarenhet är i princip alla svenska jazzstuderanden närmast sjukligt intresserade av att analysera den svenska åttiotalssångaren. Svårigheterna tar emellertid inte slut här, för jazzare svänger sig med en hel massa för oinvigda helt obegripliga uttryck.
Jag ska inte redogöra för dem alla, men ett etsade sig genast fast.

Det ordet var bag. Bag -en, substantiv. Betyder väska på engelska. Enkelt nog, men mina möten med jazzarna har gjort det här ordet till något så mycket mer! I deras värld är bag något att undslippa sig efter ett särskilt häftigt solo på konsert, något att instämmande mumla efter att ens kompis sagt det efter ett särskilt häftigt solo, ett ord att vårda eller strö omkring sig. Uttalas gärna svengelskt, ungefär bääg. Det är inte alldeles lätt att definiera bagen, och frågan är om det alls är lämpligt att försöka. Låtom oss ändå försöka förstå.
Bag betyder känsla, feeling, skicklighet, inspiration, vilja, förmåga, framför allt känsla. Det är bag du får när du suttit i en soffa hela kvällen och sen kastar dig upp på dansgolvet för att du inte klarar av att vara still längre. Du gasar på lite extra med båten och tror att du vet varför, att det är på grund av solsteket och vännerna och ledigheten, men se det är på grund av att du fått bag!
Du har bag när jobbet går lätt, när du hittat flyt i läxläsningen, när du slajdat till ett snorbra bassolo. Bagen drabbar dig när du lyssnar på Mahlers åttonde, då när det briserar du vet, efter typ 20 minuter.

Jag inser att mitt löfte att alltid följa bagen förmodligen inte gör mig ett dyft bättre än alla som fjantar runt med carpe diem-armband, men det känns tillräckligt bra för att jag ska strunta i den detaljen. Att låta bagen visa vägen innebär nämligen att inte oroa sig för vad man borde göra, vad som skulle kunna vara häftigare, hur jättegrönt gräset skulle kunna vara nån annan stans.
– Varför gick du inte på konserten utan satt på festivalcampingen hela kvällen? – Jag fick bag på det. – Vafan ska du bli litteraturvetare för, där finns ju inga jobb? – Bag. – Tusiken vilket snitsigt solo du drog där!
– Jag vet. Bag.

Ida Kronholm