Med svarta fingrar
En av Inga Hellers stora frågor här i tillvaron handlar om hur tusan det kan komma sig att gobbin vet och kan allt. Precis allt.
Han vet när tak ska läggas om. Han vet hur stan ska utvecklas. Han vet när man ska gräva ledningar i jorden. Han vet vad som borde stå i tidningen. Han vet hur världen ska styras. Han vet hur man reparerar gamla fönster och sätter på kitt och små stift.
Men nu har Inga Heller som nu börjat tänka i nya banor.
Det började med en diskussion om när man ska plantera om krukväxter.
– Detta gör man naturligtvis i februari, hävdade hon.
– Varför då? undrade den käre gobbin.
– Så är det bara. Det vet alla människor. Det är så man ska göra.
Så. Det finns ett och annat Inga Heller kan också. Av bara farten. Att knacka på ett bröd för att känna om det är färdigt till exempel. Eller stryka en skjorta. Eller blåsa på skrubbsår.
Nu är det alltså hög tid för svärmors tunga och pillerfikusen i hörnet. Det är sista februari i dag.
Fram med nya krukor och jord och blomfat och liten sten att lägga för hålet och lecakulor och… Lecakulor? De finns inte där de ska finnas.
Köket är uppochner. Det är jord på diskbänk, bakbänk, spis, golv samt katt.
Händerna är redan svarta med sorgkanter under naglarna. Och var är lecakulorna?
Det hjälps inte. Det blir att backa ett steg och ställa tillbaka och undan. Bänkar ska avtorkas och golvet sopas och katten ruskas av.
Sedan är det inköp av lecakulor som gäller. Och så ett nytt försök:
Fram med nya krukor och jord och blomfat och liten sten att lägga för hålet och lecakulor. Just så.
Varför läcker alltid påsen med jord?
Varför trillar det alltid jord nerför bänkar?
Varför blir det stopp för avloppet i diskhon?
Varför ska katter vara så nyfikna? På jord?
Såklart hoppar katten upp på diskbänken som just nu mest liknar en leråker efter ett fjorton dagars regnväder.
Inga Heller viftar och vinkar med sina svarta händer. Allt går liksom i cirklar. Med snabba ryck blir hela huset svart, golv, telefonlur, mattor. I maklig takt sätts en och annan växt i en och annan kruka.
Så. Det tar en evighet att reda upp allt. Nu pustar Inga Heller och gobbin ut i godan ro.
Köket är så ljust och vackert. Bara två pelargoner står i nya krukor så grannt i fönstret. Lagom.
Då kommer ett meddelande på Facebook från en omplanterande och omtänksam åländska:
– Ville du ha clivia? Har delat en nu när jag planterade om mina krukväxter.
– Åh, tack, säger Inga Heller, och ser framför sig en orange liten lysande blomma bredvid pelargonerna i köket.
Det visar sig att denna clivia är två meter stor och ståtlig och tung och mörkt mörkt grön. Och köket är som en djungel igen.
Vi är tillbaka till ruta ett.
