Med skärmen som skydd
I helgen fick jag ett samtal från en bekymrad släkting. Någon hade tagit hennes dotters bild och skapat sig en profil på ett populärt messengerprogram. Personen ifråga hade sedan utgett sig för att vara dottern och i hennes namn skickat meddelanden till skolkamrater och vänner.
Saken polisanmäldes, men konstapeln kunde bara trött konstatera att man får många liknande anmälningar och att det inte finns allt för mycket att göra. Internet har blivit en anonym plats där man ofta utan konsekvens och straff kan ta sig friheter med andras liv – och med andras identiteter.
Under mina tidiga ungdomsår begränsade sig identitetsstölder till att skriva kärleksbrev i någon annans namn. Visst, lunarstorm, bilddagboken och MSN blommade, men identitetsstölder var relativt sällsynta. Kanske för att hela den internetbaserade umgängesfären var så ny att man var uppslukad av att själv hänge sig åt kommentarer, uppladdningar och profilinformationer att det inte skulle slagit en att börja skapa konton också i andras namn.
Kanske fanns det fortfarande också mer respekt på internet.
Gränserna hade inte suddats ut och umgänget över internet var fortfarande ganska snarlikt det som även företogs IRL. Men i takt med att antalet sociala medieplattformar ökat och unga tillbringar allt mer tid med att umgås över nätet än i ungdomslokalerna (jag spenderade mina ungdomsår i Österbotten och ja- där hänger man ännu i ”lokalin” på fredagskvällarna) så slås jag av hur opersonlig kontakterna blivit.
Det mesta handlar om yta och om allt är ytligt så är gränserna mellan vad som är okej och inte okej väldigt tunn.
Jag har råkat ut för en identitetsstöld en gång. Det var i sjätte klass när en tjej skrev ett kärleksbrev i mitt namn till en kille jag var störtkär i och ploppade ner det i hans postlåda. För att göra saken dubbelt värre och mer intrigerande (tjejen hade oanade talanger för dokusåpaproduktioner) så skrev hon även ett i hans namn som hon tryckte in genom mitt brevinkast.
Lyckan jag upplevde den morgonen fick snabbt ge vika för den stora förvirringen som tog vid då killen ifråga skickade en lapp med ett stort ”NEJ” på under mattelektionen. Jag, i min romantiska lågstadie-hoppfullhet tog mod till mig och frågade vad han syftade på och fick till svar ”jag fick ditt brev och nej, jag vill inte bli ihop med dig”.
Förudmjukelsen var total. Speciellt med tanke på att hela klassen hörde vårt lilla samtal.
Identitetsstölder av olika slag har alltså alltid förekommit. Och det har alltid varit lika elakt och småaktigt. Det trista är att det nu har mer genomslagskraft och en större spridning. Istället för att skriva ett kärleksbrev åt en person kan man trycka på en knapp och skicka ett meddelande till hela skolan.
Men den största skillnaden ändå är att tjejen som skrev brevet i mitt namn var tvungen att möta min blick varje dag fram tills våravslutningen. Det är inte lika lätt att titta in i ett par ögon som döljs av en dataskärm.
Heidi Hendersson
