Med Patti Smith på skolvägen
En morgon denna vecka skjutsade jag två av mina barn till skolan.
Vi lyssnade på helt fenomenala Patti Smith, inhandlad på kassett på Emmaus (kassetter är det enda som går att spela i vår bil).
Det är inte långt att köra från Klinten till Övernäs skola. Ute var höst, så mycket höst det kan bli, med regn, blåst och virvlande löv.
Vi åkte i sällskaplig tystnad. Patti sade allt.
Det var för mig ett ögonblick av djup lycka, i enklaste enkelhet.
Det har funnits tider då vardagen varit ett kaos av försvunna kläder, skrikande och trötta barn, kladdigt köksbord och traumatiska dagislämningar. Det har funnits dagar då man hellre hade suttit i en hydda på Nordpolen, för då hade det åtminstone varit tyst.
Jag älskade det också, för det fanns ju bonus. Det fanns den tunga varma känslan av en sovande baby i famnen, världens häftigaste legokonstruktioner, helgsöndagar, ja, ni vet.
I dag är vi inte där längre. Familjen tunnas ut, breds ut över ett större geografiskt område. Nya människor och nya saker utanför min lilla flock blir viktiga. En morgon kan mycket väl avlöpa utan att någon behöver mig till ett endaste dugg, inte ens till att hitta borttappade saker.
Desto värdefullare blir de, ögonblicken av stilla vardagsgemenskap, av gemensam, otvungen tystnad.
För mig spelar det ingen roll hur familjer är uppbyggda, om de består av pappor och mammor och barn eller vilken som helst kombination av dem eller någon annan variant. Det viktiga, tror jag, är att det finns människor omkring en som man älskar och litar på och kan vara tyst med.
Det är ett begrepp så långt från ”kvalitetstid” man kommer, om man menar stunder då man gör något speciellt roligt och märkvärdigt, äter storslagna måltider och upplever.
Jag vill egentligen inte uppleva särskilt mycket. Det räcker med vanlig vardag, vanlig onsdag morgon, ett ögonblick av vardagslycka i fem minuter i en bil med två älskade människor och Patti Smith.
Aldrig i livet att jag skulle byta ut det mot att vara obeskrivligt vacker, känd och talangfull, om jag var tvungen att välja det ena eller det andra.
Låter det medelålders? Ja, då är det väl så.
Återkommer vid en senare tidpunkt med en ingående beskrivning av hur fantastiskt det är att sortera kläder.
