DELA
© Nya Åland

Med latmask och kryckor i vägen

Jag har blivit lat.
Det hann jag aldrig vara förr. På den tiden hann jag med mycket. Nu hinner jag inte med alls. Vilket måste bero på någonting eller hur – alltså jag har blivit lat.
Det är en känsla som liksom smugit sig på sakta och försiktigt. Det började som en lättnad – du vet, det känns så skönt att kunna strunta i något som inte är så brådskande, jag gör det i morgon i stället, eller jag har ju all tid i världen!
Plötsligt har det gått flera år och det långsammare tempot har blivit en vana, kanske till och med en livsstil. Att det skulle vara så lätt att anpassa sig till pensionärstillvaron hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Det händer att jag för mitt liv inte kan komma ihåg vilken dag det är. Eftersom det nyss var söndag är det eventuellt tisdag – så kollar jag dagens Nyan och döm om min förvåning när det faktiskt är fredag … 
Ännu värre är det med datum, plötsligt är månaden slut bara och jag fattar absolut inte vart den tagit vägen. Så tittar jag i almanackan och ser vad jag noterat för att komma ihåg, födelsedagar till exempel. Och upptäcker att dem har jag ändå glömt! Förlåt Eivor, Ida Benita med flera! Grattis i efterskott, ni har ju också blivit litet äldre … 

Om det nu beror på lathet eller något annat, ännu värre, vete fåglarna. Det kan ju vara ett av de omtalade ålderstilläggen man får gratis också. Eller som Artur säger när jag inte vågar gå med på alltför vilda lekar, ”du e´ ju så gammal du farmor”.
Hmm. Gammal och gammal, det beror väl på vem och vad man jämför med, men någonting är det som inte stämmer. I min ålder ska man dansa och golfa och resa, gå på teater, konserter och vara aktiv i pensionärsföreningen. Åtminstone. Jag är varken eller.
Så ska man väva och sy och sticka och laga middagar och bjuda släkt och vänner. Jag gör inte det heller. Alltså måste det bero på att jag blivit lat.
Förresten har jag gjort allt det där förut, förutom golfat då och middagsbjudningar som inte är min grej, men annars … 

Det är så otroligt skönt att får gå hemma och loda, i lugn och ro, utan andra krav än de dagliga behoven. Att ha kommit så långt i livet är faktiskt befriande. Och det är jättebra att väckarklockan fortfarande ringer varje morgon litet före sex och jag fortfarande får gå ut till mina favoritdjur i lagården. Det ger liksom litet struktur och mening åt pensionärslivet.
Man är inte äldre än man känner sig. Gammal är äldst.
Jaja, visst, i fredags var jag 87 som det kändes, i dag så där 20 år yngre. Ett är i alla fall säkert, som 17 känner jag mig aldrig mer, jag vill inte ens minnas hur det var. Men att känna sig som 40 skulle inte vara så dumt ibland. Skulle nog gilla det, att slippa fylla på dosetten, svira iväg i en fartfylld hambo nån gång, springa Kanonloppet … 
Den närmaste tiden ska jag vara latare än latast. Det blir semester med hjälpben några veckor. Det värsta är att kryckor är så irriterande, när man ställer dem ifrån sig så ramlar och skramlar de så bedrövligt.
Fridens liljor mina vänner, om inte latmasken lägger sig i vägen kanske skrivklådan sätter in en stöt igen och jag fortsätter att beklaga mig här i hemknuten.

Maj-Len Lindholm