DELA

Med händer som doftar mandarin

Det finns en särskild sorts decemberlycka. Jag kände av den i morse, när jag rusade över dagisgården med en luciasärk över armen. En lycka som man kan hitta om man gräver djupt ner i minnesarkivet. En decemberlycka som är långt ifrån julstress. En decemberlycka som inte har något att göra med letandet efter det gamla slitna kålrotslådsreceptet längs ner i kökslådan, eller stressen med att fundera ut julklappar eller ågandet över hur pengarna skall räcka.
Det är en decemberlycka som kan triggas i gång om man står en liten stund i mörkret vid sidan av skolgården, med en luciasärk över armen. Skolgården dryper av fukt. Dagens första lektion har inte börjat än. På den genomblöta fotbollsplanen rumlar ångande elever i det oranga ljuset från utelamporna. På gungorna gungar barn två och två. Någon sjunger en ganska elak version av en julsång. Några andra skrålar sånger från luciatåget.
Minns ni? Minns ni att man fick mandariner till mellanmål i december? Att det brann tända stearinljus på borden och man vek ihop mandarinskalen och sprutade olja mot ljusen så det sprakade likt ett minifyrverkeri. Nån lärare kom alltid och sade till, men fingrarna doftade mandarin i december. December var en magisk månad, full av hemlighetsmakeri och förväntan. Man slapp många av de vanliga lektionerna. Det var luciaövning med dikter limmade på ljusmanschetterna. Man fnissade åt, men beundrade de killar som vågade vara stjärngossar och brummade Staffan var en stalledräng. Smält stearin rann ner på händerna, det gjorde bara lite ont och var jättehäftigt. Den som kunde texta snyggast (inte jag!) skrev stora plakat med sångtexter till sångerna som skulle sjungas på julfesten. Den Stora Julfest Teatern övades in av eleverna i de högre klasserna och varje klass hade Ett Eget Program. Det var osannolikt stort och nervöst. Broadway och Hollywood var ingenting i jämförelse med Skolans Julfest. Jag minns min första replik och kan den ännu som rinnande vatten: ”Tyvärr, det finns icke plats i härbärget.”. Aldrig hade världen skådat en mer autentisk värdshusvärd, klädd i säckväv och med stallykta i den darrande handen. Den plågsamt höga diskantstämman till Gläns över sjö och strand inövades med sådan frenesi att fönsterrutorna skalv och hundarna i Godby ylade i kör av medkänsla.

Julklappsstressen var av en helt annan art. Man stickade så svetten lackade. Stickorna gnisslade och händerna blev hala. Jag stickade de vackraste och enda ylletossor jag någonsin gjort i rött och grönt yllegarn. Så hårt stickade att det kunde tjäna som rustning i ett rymdkrig.
Jag återkallas från tidsresan av skolklockan som ringer in. Men när jag ser mina fingrar på tangentbordet på jobbet, minns jag hela dagen hur de förr doftade av mandarin i december.

KATARINA GÄDDNÄS