Med flocken framför tv:n
Som en riktig bullbakande stormamma vill Inga Heller dra musungarna åt sig som musmamman gör i Kalla Anka på julafton och sitta och gosa framför lägerelden – i våra dagar ersatts av det blåa tv-skenet. Lite småprat och stirrande in i lägerelden, eller alltså, programmen, hör till på kvällen.
Alla älskar att hata tv:n. Alla skäller på dåliga tv-program. Alla nöjer sig med att på samma sätt som man bara tar ”ett glas vin till maten” bara ”ser på nyheterna”, men nog har åsikter så det räcker till om Cityakuten, Svensson, Svensson, Extreme home makeover samt det extremt grabbiga Parlamentet (som i och för sig borde anmälas till Jämo, så förträffligt urbota grabbigt det är, med maximalt en enda medverkande rolig dam, ibland inte en enda, Inga Heller vill se ett Parlamentet med fyra kvinnor många gånger om nu, för att uppväga grabbigheten.)
Inga Heller kryssar sig fram i höstmörkret framför det blåa skenet. Hon vill ju vara duktig och läser gärna tv-programmet i förväg och stryker under och drar pilar. Det är litterära debatter, det är gamla svart-vita långfilmer, det är ofta nog program från den finlandssvenska kanalen. Den är bra. Där visas ofta spanska, franska eller tyska långfilmer. Det rikssvenska utbudet är ju till stor del amerikanskt. Hela det avlånga landet är som ett enda Hollywood.
Inga Heller vill ha program med innehåll, substans, hjärna och hjärta, kultur och tja, ni vet. Bildande program, helt enkelt. Denna kombination har landat i en svensk serie som blivit hösten favorit alla kategorier: Bonde söker fru.
Eftersom flocken numera är ganska reducerad får det bli så att sjömanskärringen söker sjömannen när det blå skenet tänds frampå onsdagskvällen. Gobbin ska sitta bredvid. Det blir ju så mycket roligare då. Helmysigt.
– Men va tusan? Ser du på såna där barnprogram, utbrister gobbin och sätter sig nästan på katten i bästa tv-fåtöljen.
– Det handlar om relationer, kära du, förklarar Inga Heller leende och snällt.
– Men det är ju rena rama dyngan! Slösar du bort din tid på sånt här dravvel!
– Kan tyckas. Det handlar om relationer och livet på landet och… Tänk själv att få kärleksbrev från folk man aldrig träffat. Vilken känsla det måste vara!
– Men söta farmors öde…Inga heller, Inga Heller!
– En sån underlig känsla det måste vara att sitta där och försöka lära känna folk genom att läsa deras komplimanger till en själv. Det måste ju höja ens ego.
– Hörru gumma! Ser jag ut som en karl som behöver höja sitt ego? Va?
Nej. Ok. På den punkten måste Inga Heller ge med sig.
Men på jobbet finns det turligt nog fullt tillräckligt med bildat folk att diskutera känslige Patriks oväntade bortfall med. Och att Fredrik och hon där med tänderna är som skapta för varandra, ja det ser ju varenda människa som har ögon att se på tv med.
KIKI ALBERIUS-FORSMAN
