DELA
© Nya Åland

Med flickor som mina står man stadigt när det blåser

Jag funderar på det här med vänner. Sådana som hängt med ett tag.
I det gamla kärngänget ingår tio kompisar. Några av dem traskade in i mitt liv en solig augustidag 1987. Andra har jag känt sedan tonåren. Visst har vi skaffat andra vänner längs vägen. Bott i olika länder, ibland inte träffats på många månader eller till och med år. Tillbringat så mycket tid tillsammans att ord blir överflödiga. Bråkat så stickorna yr.
Men vi återvänder alltid till varandra.

Det är något visst med människor som har varit med och delat allt från skolresor och tonårsvånda till den första förälskelsen. Med dem behöver man aldrig låtsas. De tycker om en även under de stunder i livet då man inte är till sin fördel. Med dem kan jag skratta som allra hjärtligast, dra de tråkigaste skämten och säga precis vad som faller mig in. Fira framgångar och snacka bort bakslag.
Gänget sluter alltid upp när det blåser. Och tro mig, det har det gjort genom åren. Orkanvindar. Somliga rår vi förstås för, det måste tillstås. Vi är elva människor med känsla för dramatik. Andra oväder kom som en obehaglig överraskning. Några av oss har förlorat en kär person längs vägen. Så är det, livet, och man har inte så mycket att sätta emot.

Ibland betraktar jag dem i hemlighet. Där är A som kan berätta historier som vore hon en gammal sjöman. B som har jobbat med flyktingbarn. Min vapendragare C, ironins mästare, D som älskar att sjunga i kör och är den enda av oss som valde en naturvetenskaplig bana i livet, E som blåser de vackraste glasen man kan tänka sig. Där är F som kan prata politik och kommunal äldreomsorg tills öronen ramlar av på en.
Och jag tänker: vad hände?
Var det inte alldeles nyligen som vi spenderade sommarloven på stranden? Travade fram och tillbaka längs Nygatan med stelfrusna fingrar om helgerna? Ringde hem till föräldrarna från telefonkiosken vid Bussplan? Kollade universitetens kurskataloger tillsammans? Försökte komma in på krogen fast vi ännu inte hade åldern inne?
Svaret är naturligtvis: Nej, det var sannerligen inte i går.

Nu står vi här. Elva totalt olika personligheter. G har bott i England och jobbat som jurist, H är designer och I ska bli domare. J bor i södra Sverige men verkar trivas bäst i Helsingfors. Själv har jag tillbringat de senaste åren i lagtingets pressbås. Det hade jag aldrig anat för tio år sedan.
Vad vi gör om ett decennium vete skogen.
Jag är bara säker på en sak. Med vänner som mina står man rustad att möta det mesta.