Med dödsförakt på Ålandsvägen
Nu har jag fattat ett beslut.
Hädanefter cyklar jag på Ålandsvägen norr om Storagatskorsningen. Dödsföraktande och utan hjälm.
Tills för några dagar sedan var jag feg och tråcklade mig fram på trottoaren, över regnvattenrännor och buktande plattor, ständigt på min vakt för att hinna hoppa av cykeln ifall polisen skulle upptäcka mig och ropa ut i megafonen att det är förbjudet att cykla på trottoaren.
Men så blev jag sur och började i stället tänka så här:
Jag har samma rätt att ta mig fram på gatan som vilken bilist som helst. Ingen har rätt att köra på mig även om jag inte håller samma fart som en bil. Jag ska rimligtvis inte behöva vara livrädd varje gång jag använder mig av min rätt att cykla på Ålandsvägen.
Och jag cyklar inte vid trottoarkanten där det finns djupa dagvattenbrunnar som antagligen blir min död ifall jag brakar ner med cykelhjulet. Jag håller också tillräckligt avstånd från parkerade bilar eftersom bildörren när som helst kan slås upp i mitt ansikte av någon ouppmärksam individ.
Bussar och lastbilar får vänta bakom mig om de inte har plats att köra om.
Varför gör jag så här?
Absolut inte för att provocera. Jag vill gärna överleva. Men jag är faktiskt purken på stadspolitikerna som inte fick ändan ur vagnen med ombyggnaden av Ålandsvägen medan tid var, det vill säga medan det fanns pengar. I dag är det antagligen ogörligt att få loss medel till gatuombyggnaden när alla lösa slantar måste satsas på vård, skola och omsorg. Inget fel på det i och för sig.
Men om politikerna för flera år sedan hade kunnat enas om hur Ålandsvägen ska byggas om så skulle både vi cyklister och alla fotgängare vid det här laget slippa få ångest varje gång vi närmar oss gatan. Visst, nu finns det 30-skylt fram till Styrmansgatan, men vem bryr sig? Hur ofta kollar polisen hastigheterna?
Man kan tycka att det här är en futtig fråga i en tid när flitpengen skrumpnar ihop och stora delar av klumpsumman måste betalas tillbaka till staten. Så är det förstås.
Å andra sidan kan vi ju låta Ålandsvägen förfalla helt, det blir ju billigast så. Med tiden kan varken bussar eller lastbilar ta sig fram och då behöver vi inom den lätta trafiken inte längre vara rädda. Då kan vi breda ut oss som aldrig förr.
Ja, så får det bli. I väntan på det måste jag antagligen vika mig på en punkt, det där med hjälmen. Annars får jag kanske aldrig uppleva den dagen.
Dessutom föreslår jag – på fullaste allvar – att gatstumpen framför Alandica och biblioteket, nu avstängd för parkeringsgrottbygget, förblir bilfri. Tänk vilken yta för gatukultur, umgänge och gemenskap!
I en modern stad finns det mycket mera bilfria ytor än i Mariehamn. Tänk på det, stadspolitiker.
ANNIKA ORRE
