Med ånga, gas och entusiasm
Inget nytt under solen. Har man hängt med ett slag så har man upphört att förvånas över sådant som dyker upp i spalterna. Just nu är klimatpolitiken på tapeten och det finns en marknad för alla möjliga alternativa experiment. Man får bara hoppas att de är goda och långlivade.
Att det riktigt skulle finnas någon större marknad för gengasbilar av den typ som vi kunde läsa om i ett reportage nyligen är inte alldeles lätt att tro. Men vem vet? Kanske är gengas minst lika vettigt som att röra ihop biobränsle från sockerplantager och oljepalmsodlingar i fjärran länder för nordiska bilförare som vill döva sitt miljösamvete. Ett långt radioreportage, härom dagen, kring förödelsen i palmoljeindustrins spår förskräckte.
Men tillbaka till inledningen. Att inget är nytt under solen kunde vi som var med konstatera redan i samband med den första stora oljekrisen i början av sjuttiotalet, den som kom sig av att de oljeproducerande Opec-länderna tyckte att det efter årtiondens utsugning var dags att de som producerade oljan som höll industrivärlden i gång också skulle få rimligt betalt.
I de panikungar som utbröt kunde man som journalist skriva om alla möjliga intressanta alternativa uppvärmnings-, belysnings- och framdrivningsmöjligheter.
Vintern 1973-74, var det väl som jag åkte ut till Purmo utanför Jakobstad för att för Jakobstads Tidning skriva om en svinfarmare som värmde upp sitt boningshus och alla sina produktionsanläggningar med metangas som han samlade upp i taket på svinhuset. Varmt och gott var det hemma hos honom och energiutgifterna försumbara.
Det ena gav det andra och sedan följde ett reportage om reningsverket i Jakobstad (bland de första kommunala sådana i hela landet förresten) som ända sedan trettiotalet hade värmts med gas som man tog vara på ur själva processen. Och snart kom en entusiastisk apotekare, som intresserade sig för alla möjliga alternativ, in på redaktionen och visade bilder och broschyrer på tyska traktorer från mellankrigstiden som kördes på metangas.
Metangasspåret räckte också till för en artikel om bykraftverk på den indiska landsbygden, där man bland annat tog till vara dyngan från de heliga korna.
Annat som fick rum i spalterna var ångmaskiner. Inte stora och bökiga sådana, utan små behändiga tingestar som passade utmärkt till fritidsbåtar och som kunde beställas både färdiga och som byggsatser från en tillverkare i Sverige. När jag intervjuade honom framhöll han särkilt den tysta gången och blygsamma vedförbrukningen. En liten säck ved räckte till åtskilliga sjömil.
Ett par årtionden senare lät en tysk beställare bygga en vacker ångslup på Jakobstads Båtvarv så ångan skall kanske inte räknas ut ännu.
Entusiasterna har väl inte alltid lösningar som kan tillämpas i stort, men nog skulle livet vara bra mycket tristare utan dem.
