DELA
© Nya Åland

Med åldern kommer fegheten

Nog är det väl konstigt hur vuxenlivet smugit sig på. Efter att ha levt studentliv på 25 kvadrat, med pasta och tonfisk och tjocka böcker på akademisk engelska och långa nätter på kåren finner jag mig plötsligt på 44 kvadrat, rensandes kantareller som jag plockat själv och i full färd med att frysa in mat i portionsförpackningar och torka damm. Hujedamig vad vuxet det känns.
Vuxenheten verkar också ha fört mig sig något annat. En långsamt växande feghet. Det insåg jag efter lördagens utflykt till Gröna Lund. Inte för att jag någonsin har varit särskilt modig när det gäller nöjesfält. Jag har aldrig gillat de attraktioner som snurrar för mycket. Sådana resulterar bara i åksjuka.
Men det andra brukar jag åka. Fritt fall, berg- och dalbana och sådana grejer. I lördags vet jag inte ens om jag åkte tillräckligt mycket för att tjäna in mitt åkband och Fritt fall fick åka upp och ner i sin 80 meter höga mast utan mig fastspänd i någon av stolarna.

Jag började
i och för sig ganska modigt. Klämde ner mig i en stol i Kvasten (en ny berg- och dalbanan där man hänger i en stol under själva rälsen) bara för att inse att det inte fanns något att hålla i sig i. Så när stolen började röra sig uppför den första stora backen var det bara att blunda om knyta nävarna så att knogarna vitnade. Ingen återvändo. I första backen hade jag hunnit ångra mig tusen gånger, men sedan var banan lite humanare på slutet och jag insåg till min lättnad att det här nog inte var vägen till en säker död.
Efter den här skräckupplevelsen var det dags för flygande mattan. Hur kan man uppfinna en konstruktion där man inte sitter fastspänd som i ett skruvstäd? Efter att ha lättat från bänken ett tiotal gånger lovar jag att jag var riktigt nöjd när grejen äntligen stannade efter några minuter. Särskilt som en av mina kompisar när vi satt högst upp, utelämnade åt ödet, kläckte ur sig att konstruktionen verkade knaka oroväckande högt…
Ja kanske var det dumdristigt att börja med två magkittlande åkturer, man kanske borde ha värmt upp med lustiga huset och blå tåget. Då hade jag kanske vågat åka något annat läskigt senare under dagen och inte ursäktat mig med ”jag kan hålla i era väskor”, ”jag orkar inte stå i en så där lång kö” eller ”jag vill titta lite när Danny värmer upp inför Sommarkrysset, åk ni bara, jag sitter här”, resten av dagen.

Ja fegheten kommer
krypande. Alldeles uppenbart är jag inte lika modig som när jag var liten, varken på nöjesfältet eller någon annanstans. För knappast är det bara åldern och vuxenheten som bidrar till att det nuförtiden är trevligare att ta stegen än att hoppa från bryggan när man skall simma.
Och knappast är det bara för att det är så vackert i naturen som jag allt mer börjar njuta av långa skritturer med lilla hästen istället för snabba galopper över stock och sten. Undrar vad som kommer näst.

MALIN LUNDBERG