DELA
© Nya Åland

Me and my body

Det värker och det knakar. Det sträcker och det svettas. Det kallas träning.
Någonstans mitt i tänker jag: Vad f-n gör jag detta för? Efteråt tänker jag: Jaha, vad är det för pass i morgon?

Jag
är periodare när det gäller det mesta, också träning. Ibland tränar jag fyra dagar i veckan och gärna fler. Ibland lyckas jag tvinga mig på en eller två träningar i veckan. Då kan varje liten orsak att låta bli överdrivas så till den milda grad och jag kan se mycket lidande ut. Speciellt efter att ha varit sjukskriven för utmattning, utbrändhet eller vad man vill kalla det när alla krafter tar slut i en människokropp, får jag mer förståelse än jag förtjänar när jag kommer med långa ursäkter för att inte träna.
Fast jag vet att det är bra för mig. Fast jag vet att jag känner mig lyckligare efteråt.

Nu
försöker jag suga tag i varje ögonblick i träningen. När jag känner att jag kan rörelsen pressar jag ut det mesta ur den. När det ska boxas så sprutar spottet ur munnen på mig när jag ska låta som Eye of the Tiger. När det ska dansas så flyger svetten i kaskader runt mig när jag försöker slänga med huvudet som Jennifer Beals i Flashdance ( ni som är unga, googla!). Det där med att ta det i sin egen takt funkar inte för mig, jag vill vara som alla vältränade människor och det slutar med att jag har blodsmak i munnen och kväljs av utmattning.
Nåja, lite bättre har jag blivit på att inte arbeta mig till en hjärtattack på träningslokalen. Med en icke ringa övervikt måste man ge sig ibland.
Och belöningen efteråt är ju alltid en kvart i massagestolen som mitt gym tillhandahåller. Det kan locka vem som helst ner i träningsträsket.

Fortfarande
träffar jag människor som inte vill gå till ett gym eftersom de känner sig malplacerade bland alla vältränade och uppstassade gymmare. Men tänk så här: ju fler vi blir som kommer i hängiga joggingbyxor och håliga, påsiga t-skjortor, desto lättare är det för oss. Och egentligen, låt de vältränade vara som de är.
De är också människor. Bara att de har hårda bulor och knölar där vi andra är mjuka och flobbiga. Och om man frågar snällt kan de faktiskt visa dig till rätta.

Och
det är ju bara på gymmet som jag kan trask-jogga i en halvtimme och se på tv samtidigt. Det ni!

Nina Smeds