DELA
© Nya Åland

Maskiner har inte rösträtt

I denna spalt skrev ledarskribenten en betraktelse där hon jämförde cyklister med balettdansare. Flera journalister cyklar till och från jobbet och vi är många på redaktionen som bryr oss om miljön. Men i själva jobbet är det ingen som cyklar, ens om vi bara ska en kort bit.
Intressant nog.

Vi har nu
ett system där människor, i strid mot de mänskliga rättigheternas formulering, inte garanteras mat eller tak över huvudet. Dina rättigheter i dag är istället villkorade efter din registrerade arbetstid. Människor till skillnad från maskiner kan pressas.
Hur många människor beter sig inte som elitidrottsmän på arbetet? Jagar sekunder. Jag fastnade på Maxinge i stum beundran framför en av kassörskorna. Hur blixtsnabbt hon slog in varorna och vände rätt på streckkoderna! Hon förväntade sig ingen applåd. Min gissning är att hon arbetar snabbare för att i slutändan kunna behålla jobbet vid den ständigt hotande rationaliseringen.

De senaste
tre tidningarna som jag arbetat för har lagts ned eller sålts till konkurrenten. Inte heller denna tidning går säker för den så kallade tidningsdöden.
I Sverige plockar mediejätten Bonniers ledning ut miljoner samtidigt som man låter färre anställda göra mer, enligt samma mönster som för kassörskan.

Företag kan
gå omkull och så ska det vara, enligt systemets förespråkare, som gärna jämför kapitalismen med en annan 1800-talsidé. Den om evolutionen. Urvalet, och så vidare. Den tilltagande monopoliseringen som blir följden krockar dock med den 1700-talsidé som media gärna framhåller som sitt existensberättigande. Yttrandefriheten. Dess essens är ju att låta så många röster som möjligt höras.
Det är grunden för demokrati.

För att
företagen ska överleva, menar deras företrädare på vissa ledarsidor, måste politikerna underlätta genom lägre skatt på företag, lägre löner, lägre säkerhet, lägre anställningstrygghet, lägre hinder för att flytta kapital utomlands. Den offentliga sektorn måste krympa, enligt denna utpressningslogik, för att företagen ska växa. Om vi ska komma levande ur krisen (som orsakats av företagen) måste vi ge mer till de osynliga däruppe, utan några garantier.
Det liknar en primitiv offerritual.

Och det
är som att tiden går baklänges, tillbaka till det 1800-tal vi försökt lämna. Psykisk sjukdom, fattigdom och extremism ökar i Europa. Miljöförstöring hotar hela jorden. Här kommer det riktigt underliga: knappast någon vill detta!
Ändå berömmer vi oss av att leva i en demokrati.

Till skillnad
från partier drivs företag inte av ideologi. Istället för känslor styrs de av marknadsmekanismer. Maskiner saknar rösträtt. Därför behöver de mänskliga maskotar.
Att dessa företagens representanter i politiken skulle stå upp emot exempelvis klimatförändringarna är lika otroligt som att jag skulle ta cykeln till presskonferensen.

Jag vill inte
ta bilen. Jag sätter mig i bilen.

Sofie Nohrstedt