DELA
© Nya Åland

Mariehamn är inget Manhattan

Det hände sig för ett antal år sedan att jag befann mig på Tipsettan vid Torggatan i Mariehamn när en svensk turist kom in. Han hade en en karta i handen men såg ändå lite vilsen ut.
– Hur kommer man till Gamla stan, frågade han.
Både jag och expediten som just höll på att ta betalt för min Dagens Nyheter såg undrande ut och han upprepade sin fråga.
– Gamla stan, var ligger den?

Jag började förklara att det nog inte finns någon sådan plats men då erinrade sig expediten att hon ställts inför samma fråga en gång tidigare. Någon kreativ författare av turistbroschyrer hade benämnt en plats Gamla stan. Och, visste hon, det som avsågs var kvarteret med Bagarstugan och Jussis keramik.
Vi kunde dirigera turisten åt rätt håll. Förhoppningsvis hade han inte hunnit bygga upp alltför stora förväntningar på Gamla stan i Mariehamn.
Minnet från mötet på Tipsettan dyker upp när jag läser om fastighetsägarna som vill lyfta k-märkningen från de få husen kring Lilla torget, turistens förmodade ”Gamla stan”.
”Varför får inte jag när alla andra får”. Det är inte bara trotsiga barn och tonåringar som säger så. Varför skulle inte vi få bygga om, bygga nytt, modernare, högre? När andra får.

Jussi Mäkelä, som varit med och gjort Lilla torget till en levande och intressant miljö intervjuades här om dagen i Nyan. Han visade förståelse – i princip – för dem som tycker att det är orättvist om en får bygga till i flera våningar men inte grannen. Men han tyckte egentligen att femvåningshus inkräktar på Mariehamns identitet som småstad. Och jag förmodar att han då avsåg alla storstilade planer på att bygga högt och stort som hotar att ändra karaktär på Mariehamn.
Mariehamn är inte ensamt om detta. Både i Finland och Sverige finns det massor med sönderbyggda småstäder. Med nybyggen indragna från gatulinjerna och fula snedparkeringar. Med höga, tunga, punkthus som slår sönder sina omgivningar och med typritade marketar som skrikande utropstecken.

Stadsbyggande handlar om proportioner. Om harmoni.
En gång i början av sjuttiotalet gjorde jag reportage från Neristan i Gamlakarleby. Beslutsfattarna hade kommit till att trästadsdelen skulle skyddas i stadsplanen. Stadsarkitekten betonade att det inte betydde att varje hus och varje planka skulle bevaras utan att det handlade om just proportionerna. En del hus hade förfallit, andra hunnit rivas under årens lopp.
– Här gäller tandläkarprincipen. Utslagna tänder skall förnyas men tandraden bör förbli intakt, förklarade han.
I Mariehamn har man strävat efter samma sak men nu verkar det som om beslutsfattarna skulle vara beredda att tolerera såväl tandluckor som utstickande betar i stadens fasadgarnityr.
Risken är att det på sikt leder till bettfel och huvudvärk.

Mariehamn är inget Manhattan och ingen vilsen turist kommer någonsin att fråga efter vägen till några höghus vid Torggatan.

Jan Kronholm