DELA
© Nya Åland

Människors bästa sidor visar sig i kristider

I lördags var det 20 år sedan m/s Estonia förliste och drog med sig 857 människor ner i djupet. 20 år av saknad, sorg och ilska för offrens anhöriga och de som överlevde den kalla och ödesdigra natten mitt på Östersjön. 20 år av eftertänksamhet och reflektion för oss andra.
Själv var jag bara sju år när Estoniakatastrofen inträffade och hade knappast någon insikt i vidden av vad som hade hänt. Det var först långt senare när jag läste om händelsen som jag blev berörd.

En kvinna som överlevde förlisningen berättade i en tv-intervju att hon hade lovat sin höggravida kollega att hon skulle komma hem. Det gjorde hon. I en kista.
Samma kvinna berättade om en mamma som strax innan fartyget skulle gå under vattenytan instruerade sin dotter hur hon skulle göra när hon kom i vattnet. ”Hon sade till sin dotter att hon skulle simma. Men jag tror inte att flickan ens kunde simma. Det är ett av de värsta minnena jag har från den natten, för nu vet jag att de inte klarade sig”, sade hon. En annan överlevande, en man, berättade om hur han förlorade hela sin familj på Estonia. Han lyckades ta sig ut.
Flickvännen, mamma och pappa var fast inne i fartyget. Mamman hade sagt åt honom att rädda sig själv. Och då gjorde han det.

Flera katastrofer har avlöst varandra efter att Estonia sjönk. Diskoteksbranden i Göteborg, tsunamin i sydostasien och i Japan och massakern på Utöya i Norge är bara några exempel på händelser som har försatt nationer i chock.
Det jag tycker är fascinerande är den uppslutning och det stöd människor visar varandra i krissituationer. En anhörig till en kvinna som omkom i Estoniakatastrofen beskrev det som överväldigande. Att han hade förväntat sig att grannar och bekanta skulle hålla sig undan. Undvika sorgen.
I stället hade han dem i hallen och i köket, i telefonen och i brev. De frågade om han behövde hjälp.
Vissa hjälpte utan att fråga. Lagade mat och fixade en badrumsrenovering. Allt för att visa sitt stöd.

Och på något sätt känner jag en förtröstan i att våra bästa sidor kommer fram när de behövs som mest. Att vi kan stödja oss på varandra när det är som svårast.

Carin Karlsson