DELA
© Nya Åland

Människor på flykt

Det finns en bild som har fått mig att gråta hela mitt liv.

Det är bilden av kvinnor, barn och åldringar som går längs vägen på sin flykt från Karelen när Finlands tvingades avstå från landområdet. Hästar fanns inte utan de drog själva kärror med det lilla de fick med sig i den brådstörtade flykten.

De leder sina kor. Alla tittar ner. Deras ansikten och kroppar speglar desperationen, rädslan, sorgen, uppgivenheten.

Bara jag tänker på bilden tåras mina ögon. På bilden går de som kunde vara – som kanske är – mina fastrar och kusiner, min farfar och hans grannar.

Min pappa, som då inte var min pappa utan en ung man från en by vid Ladogas strand, har utkämpat två krig. Först vinterkriget, sedan fortsättningskriget. Två gånger under de många krigsåren tvingas familjen, och alla andra karelska familjer, lämna sina hem. Den andra gången för gott.

Över 400 000 människor var de, karelarna som lämnade allt utom sina liv bakom sig. Många dog under flykten, som när ett tåg fullastat med barn och mödrar bombades.

De överlevande blev flyktingar i eget land. 400 000 människor som skulle inlemmas i samhället, som skulle tilldelas jord som någon annan redan ägde, som skulle bevara sitt människovärde och sin värdighet i sorgen och saknaden.

Det var inte lätt. Inte för någon. Inte för dem som avstod, och inte för dem som fick.

Men det gick. Det gick. Faktiskt.

Karelarna togs emot i finländarnas hem innan de så småningom fick sitt eget på olika håll i landet. Gästfriheten var stor och många blev vänner för livet. Berättelserna är många och varma.

I dag tänker jag att Finland hade varit ett fattigare land om man hade stängt dörrarna för de där 400 000 människorna. De, och deras ättlingar, har berikat landet.

Jag är en av dem. Jag och oändligt många andra med rötter i Karelen.

Vad är det som har hänt med Finland i dag? Varför är det som hörs de hatiska, de ogina, de kalla finländarnas röster? De som vill stänga ute, som inte förstår att det inte finns något vi och dom?

Tänk om det var vi som stod vid gränsen med taggtrådsrullar och bad om barmhärtighet?

I dag gråter jag över bilderna på föräldrarna och barnen som går längs järnvägen på sin flykt från krig och misär, över fyrabarnspappan som gråter med sina barn i famnen, över alla de döda människorna på Medelhavet.

Vi kan hjälpa. Bara vi vill. Det finns fortfarande värme i världen.