DELA

Manifestera mera!

Demonstrationer, manifestationer, medborgaraktioner av olika slag; de gör mig så rörd.
Det spelar ingen roll om jag läser om sådana, ser dem på tv, står bredvid och ser på eller deltar själv. Det spritter till i mitt inre, halsen snörs ihop och ögonen tåras. Varje gång.
Folk kommer samman för en gemensam sak, för något de tror på och brinner för. Det är systerskap och broderskap, människoskap.

När tehyiterna kom ut i sina röda västar genom ÅHS-dörren i torsdags grät jag, när de marscherade genom stan grät jag, när de tysta gick runt kanslibyggnaden i lördags för att visa stöd för sin förhandlingsgrupp på möte där inne grät jag.
Jag grät när folk vände ryggarna åt Sverigedemokraternas valkandidater i Sverige i somras och när Tahrirtorget i Kairo fylldes av människor dag efter dag för tre år sen under arabiska våren. Och jag grät när jag gick i prideparaden genom Mariehamn i somras och kände samhörigheten med alla fantastiska människor i paraden och längs med gatorna.

Det är inte så att jag blivit blödigare med åren. Jag grät när de kinesiska studenterna samlades på Himmelska fridens torg 1989 och sedan väldigt unga år gråter jag när jag ser dokumentärer från Woodstock eller bilder på hur suffragetterna marscherade genom London 1903.
Berlinmurens fall ska vi inte ens tala om. Jag gråter fortfarande åt Scorpions ”Wind of Change” och ser inom mig hur östberlinarna väller in på Bornholmerstrasse. Jag behöver förresten inte ens höra Klaus Meines powerballadsröst utan kan framkalla känslan när jag såg bilderna på tv i november -89 precis när som helst.

Min högsta önskan som liten var att jag skulle få vara med i en demonstration av något slag. Jag är för ung för protesterna mot Vietnamkriget och förresten tror jag de aldrig riktigt tog fart i Närpes. Överhuvudtaget har inte demonstrationer någon vidare tradition just där. Det närmaste jag kom var fredsföreningens årliga påminnelse om atombomberna över Hiroshima som uttrycktes med lyktor på Närpes å. Då grät jag.

Sedan jag flyttade därifrån har jag visserligen haft möjlighet att delta i ett antal demonstrationer och manifestationer men alldeles, alldeles för få. Jag har faktiskt på allvar övervägt att bli proffsdemonstrant och på heltid åka runt världen och delta i olika manifestationer. Kunde man på något sätt få mat på bordet genom det hade jag nog inte tvekat.

Min dotter verkar ha ärvt denna demonstrationsgen och sedan hon flyttade till Stockholm för ett drygt år sen har hon deltagit i de flesta manifestationer som ordnats där. Den första hittade hon och kompisen inte då de båda var nya i stan men de lade ut en bild av sig själva på facebook. Två ensamma unga engagerade tjejer med ett plakat på Sergels torg (demonstrationen var på Södermalm). Då grät jag.

Anne Sjökvist

redaktion@nyan.ax