DELA

Mamma vet inte bäst

Under helgen har jag fått pisk två gånger i Alfapet. Två gånger.
Jag som ansett mig vara en riktig mästare på området.
Att jag dessutom fått stryk av en fjortonårig dotter gör det inte lättare att bära.

Det är länge sedan nu som den första ungen växte om mig, rent fysiskt. Bara den yngsta har några centimeter kvar innan jag är dvärgen i familjen. När äldsta sonen pluggade lång matte i lyceet insåg jag att han nu hade kunskaper jag inte skulle kunna förvärva ens om jag ville.
I rask takt har det sedan dykt upp saker som jag helt enkelt fått erkänna min ytterliga okunskap om, från skänkelvikningar och halvhalter till häst via domarregler i innebandy till ansökningsprocedurerna till brittiska universitet.

Mamma vet inte längre allt. Ok.
Det är ett beskt piller, men det går ner. Mina barn är trots allt sina egna människor. De gör andra saker. De utvecklas. Så länge jag ändå fick vara bäst på sånt jag är bra på kunde jag leva med det.
Nu är det på min egen hemmaplan jag får stryk, med långa, invecklade ord över rutor som ger tre gånger ordpoängen. Första gången det hände skyllde jag på att jag nästan inte fick en enda vokal på hela spelet. Det var visserligen sant, men för bara ett år sedan hade jag vunnit ändå.

Även denna erfarenhet är det alltså bara att sätta i livsbagaget, och konstatera att relationen mor-barn inte bara handlar om kärlek och gull, utan också (förstås) om makt, dominans och att låta sig besegras med hyfsat gott humör.
Självklart smyger sig en stolthet fram. Min son, min dotter är bättre än jag. Jag har tagit ur mig själv och av mig själv, och skapat en människa som växer och frodas och blir bättre än jag.

Ju mer jag tänker på det, desto mer växer jublet, och då handlar det förstås om något större än att bli besegrad i Alfapet. Det handlar om att ha givits en fantastisk gåva, ett frö, och att ha lyckats förvalta och vårda den gåvan så att den fått sin egen kraft och vilja.
Att inte ha vattnat ihjäl sin krukväxt, liksom.

Jag tänker på en nyligen prisbelönt dokumentärfilm om en fem-åring som vårdade sin aidssjuka mamma och sitt yngre syskon tills mamman dog. Sedan var de ensamma.
Jag vill så väldigt gärna förlora i Alfapet alla dagar.

Nina Fellman