DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Mål: att stagnera

Det börjar alltid med succé.

Jag bestämmer mig för att börja löpträna och är ivrig. Jag springer, blir i sakta mak bättre, bestämmer mig för att träna lite mer, och lite mer, och lägga in extra intervaller och … blir endera sjuk eller tröttnar.

I grund och botten tycker jag inte om att löpträna. Men jag inser också det förnuftiga: löpträning är den effektivaste och enklaste konditionsträningen man kan ägna sig åt. Jag blir inte direkt yngre. Någonslags form kan vara klokt att upprätthålla.

Så i höstas, efter ett uppehåll på flera år, bestämde jag mig för att göra helt tvärtemot. Ingen utveckling är tillåten, eller alltså, nog en liten. Men målet är att stagnera.

Mitt mål är att springa fem kilometer. Det ska jag springa en gång i veckan resten av mitt liv. Inte mer än fem kilometer. Målet är att aldrig vilja mer.

Jag blir aldrig en elitlöpare. Jag blir aldrig snabb och jag vinner aldrig en löptävling. Men att skubba runt ett spår i fem kilometer, det borde vara görbart.

I september började jag enligt lykstolpeprincipen. Ni vet, springa en lykstolpe, gå en. Varje måndag gav jag mig ut på min runda. Och det var väl aldrig roligt, men en halvtimmes helvete kan man stå ut med.

Det var uteslutande den tanken som fick mig ut i början. En halvtimme helvete i veckan. Jag står ut med det.

Det är nu det löjliga händer. Intervaller och längdkurvor kan slänga sig i väggen, vill man utvecklas gäller halvhjärtat skubbande med mål att stagnera. Aldrig har min löpkurva varit så snabbt uppåtgående.

Vi pratar inte gepard, vi pratar stabilt framåtskridande. Det går inte snabbt, men det går. Ibland finns det till och med stunder av icke-helvete. Strax innan jul sprang jag 4,5 kilometer. Jag sprang hela tiden, vansinne.

Jag utvecklas snabbt som löpare uteslutande för att jag bestämde mig för att inte utvecklas. (Att benämna mig löpare är visserligen fortfarande skrattretande.)

Jag fortsätter mot mitt mål: att stagnera. Jag springer på måndagar. Jag njuter inte direkt, men det blir gjort. Jag tänker inte längre varje sekund att det är ett helvete jag utsätter mig för.