DELA
© Nya Åland

Mååål! Halleluja!

Nån däruppe måste gilla IFK Mariehamn. Undrens tid är inte förbi! Tack och lov!

När det är söndag går folk i kyrkan. Jodå. Våra kyrkor gapar alls inte tomma söndagar klockan 11. Eller så går folk på fotboll. Eller både ock.

Ritualerna är rätt lika faktiskt. Det som förenar är feststämning, gemenskap, hopp, glädje. Det är tända ljus eller lysbloss, det är kraftsamling, det är tankar på dem som gått före, eftertänksamhet, ett gemensamt kroppsspråk som förstärker känslan av att vi är ett fastän många.

Man går dit man ska, man har sin plats. Man får skrika ut sin glädje över målen, man får brista ut i lovsång. Man får gräma sig över allt som gått fel. Både på fotbollsläktaren och i kyrkbänken.Det är grönvita halsdukar, det är söndagsklänning med örhängen.

Först kommer en procession. Då står man upp och sjunger en hyllningssång.

Precis som i kyrkan är det hela tiden stå upp och sitta ner.

Man måste kika på grannen om man gör rätt eller fel. Säkrast är att sätta sig lite bakom, ifall man inte hänger med riktigt.

Så är det hejaramsor och psalmsång om vartannat.

Kanske kan syndabekännelse liknas vid ett baklängesmål. Det är eftertankens kranka blekhet. Hur kunde det gå så fel? Vilken är min skuld i det skedda? Varför, varför, varför kan jag inte vara en bättre människa?

Domarn – hen är svart och vit. Precis som prästen, prästinnan.

Det är hen som har matchen/gudstjänsten i sin hand, som styr och ställer.

Utbuande av domaren sker här och nu. Gör hen ett misstag så får hen stå sitt kast. Min sju.

Utbuande av präster sker sällan i söndagens gudstjänst – men rätt ofta veckans andra dagar. Det är höga krav där.

Man ska leva som man lär. Och helst vara sjutton resor heligare.

Målvakterna är kanske som kantorer. Passar på och gör vad de ska på exakt rätta tider. För handlingen framåt.

Ger oss chansen att leva ut våra starka känslor. Tillsammans.

Mååål! Halleluja!