DELA
© Nya Åland

Livet i en bruskultur

Söndag morgon och jag sitter på jobbet.

Det är varmt. Ventilationen i tidningshuset är nedskruvad under helgen och jag öppnar fönstret.

Det är något som är konstigt. Jag måste fundera en stund innan det går upp för mig vad det är som är annorlunda.

Det är tyst.

Och nu är det inte fågelsången jag menar, fåglarna har annat att tänka på den här årstiden.

Det är frånvaron av billjud jag hör.

Frånvaron av suset av gummidäck mot hård asfalt. Det ljud som är konstant under arbetsdagarna, så konstant att jag sällan reagerar över det. Jag märker det bara när jag stänger fönstret varje gång jag talar med någon i telefonen, någon som är lågmäld.

Det är en reflex vid det här laget. Inget jag tänker medvetet på.

När man sitter i en bil tänker man mycket sällan på hur andra uppfattar en. Ja, om man inte kör heltokigt förstås.

Men annars. Grubblar du över oljudet, både ditt och alla andra bilisters ljudmatta som vävs tätt, tätt över nejden?

Det gör du knappast där du sitter, fullt upptagen av att ta dig från punkt a till punkt b i ditt liv. Det gör inte jag heller när jag kör bil.

Nu hörs enstaka bilar som åker förbi bortom syrenhäcken på Nya Godbyvägen. Snart brakar trafiken i gång på riktigt, friden håller på att ätas upp.

Jag vet att tystnaden är en lyxvara, och inte behöver det vara tyst hela tiden.

Men när man någon enstaka gång reflekterar över sakernas tillstånd – alltså trafiken – är det som om alla ljud förstärks och blir väldigt påträngande.

Det är nog åldern, säger kanske många. Kanske det. Men nog är det ju så att trafiken har ökat i kubik på bara något decennium? Inte var bilköerna långa både till och från stan i Rökerirondellen förr, åtminstone inte efter skolstarten när alla turister åkte hem?

Dagens människor lever i det som brukar kallas för bruskultur. Det är ett bra och beskrivande ord som säger vad det handlar om. Musik i öronen, människors samtal runtom oss, radio, teve, kyrkklockor, trafik, datorer, ventilation.

Bruskulturen är så utbredd att vi blir konfunderade när bruset bryts..

Tänk om vi är så bruskulturella att vi blivit rädda för tystnaden? För det vi möter inom oss när alla yttre ljud plötsligt tystnar? För våra tankar som föds i ett tomrum?