Livet – en tv-serie
Det finns många saker jag gillar att göra, men jag måste nog säga att titta på tv-serier toppar listar.
Min allra största favorit, One Tree Hill, är nu inne på sin nionde säsong och jag har sett alla säsonger minst fem gånger.
Varje vecka sitter jag, lika uppspelt och förväntansfull varenda gång, och väntar på att nästa avsnitt ska komma ut. Det har till och med hänt att jag satt alarmet tidigare på morgonen så att jag ska hinna se avsnittet innan jag går till skolan. Detta resulterar sedan i att jag inte alls kan koncentrera mig på skolarbetet eftersom mina tankar fortfarande är kvar i den där dramatiska händelsen som skedde, jag bara måste få veta hur det slutar och vad som kommer att hända nu. Något annat är helt omöjligt att tänka på och att räkna ekvationer eller lyssna på celldelningen i kroppen är väldigt ointressant i jämförelse.
Jag kan sitta i flera timmar utan avbrott, uppslukad och förundrad av ungdomarna i USA och deras (åtminstone till synes) underbara liv.
Jag brukar drömma att det är just jag som får gå i High School och hålla på med cheerleeding. För att inte tala om att få köra runt i sin alldeles egna bil redan vid sexton års ålder och kunna åka på roadtrips med sina kompisar.
Sedan kommer jag, tyvärr, tillbaks till verkligheten. Jag blir lika besviken varje gång, eftersom verkligheten i mitt fall är ett liv på Åland. En liten ö mitt i havet där alla känner alla och i princip ingenting händelserikt sker, åtminstone inte på hösten och vintern.
Jag tvingas dessutom byta ut High School mot en fallfärdig högstadieskola där det går ungefär 200 elever.
Med risk för att låta bortskämd måste jag också klämma in att jag inte ens får köra bil, nej jag får snällt vänta två år till.
Sedan vet jag ju så klart att allt inte ser ut precis som det verkar, speciellt inte i en tv-serie. Men det hindrar mig inte från att fortsätta drömma.
Jag skulle bara vilja testa hur det känns. Sedan vet man hur det är, och vem vet, det kanske inte alls skulle passa mig. Det finns en stor chans att jag inte skulle trivas där överhuvudtaget och längta hem till Åland.
Jag har en lista över saker jag vill göra innan jag dör och det här är absolut en av dem. Jag har lovat mig själv att gå i skola eller bo i USA, i alla fall utomlands någonstans, det är helt enkelt något jag måste göra.
De flesta i min ålder har väl hört sina föräldrars moralpredikan om varför vi bor på denna ö. Man har nära till allting och kan lätt ta sig fram, och fram för allt så är det så tryggt och säkert att växa upp här.
Men det ändrar ingenting, jag vill komma bort från det vanliga här på Åland och testa något nytt, att stå på egna ben och våga testa sina vingar.
