DELA
© Nya Åland

Livet är tiden det tar för mig att dö

Livet? Ja. Tack!
Döden? Nej tack. Inte nu.
Döden kommer alltid vid fel tidpunkt. För en del av oss är livet långt. För andra bara några dagar och för de flesta lite mitt i mellan.
Inga Heller tycker om formuleringen att ”livet är den tid det tar för mig att dö”.
Hon tycker om att man i kyrkan tackar för den som gått bort – och inte snöar in på hur ledsamt det är att hen är bortgången.
Men hon förstår inte varför det står ”Varför?” på en del gravstenar. Är det döden som man inte förstår? Eller att liv har funnits?

Den senaste tiden har det blivit mer och mer vanligt att folk pratar om att kämpa mot döden.
Tyvärr är det ju så att den matchen förlorar vi alltid. Förr eller senare. Det är det enda vi säkert vet.
Det ska krigas och kämpas i det oändliga. Det finns ett problem med det.
När man inte vinner. Har man inte kämpat tillräckligt då? Är man dålig som människa som bara går och dör?

– Du måste vilja bli frisk”, säger man. Det är avgörande att du kämpar.
Åsa Beckman skrev i Dagens Nyheter om detta nyligen:
”Kraven på kamp bara skrämde henne. Sex månader senare var allt över och ingen vilja i världen hade kunnat rädda henne från den aggressiva cancer hon hade.
När Klas Ingesson gick bort fylldes medierna av hyllningar som talade om hans stora krig eller långvariga kamp mot sjukdomen. Han hade ”förlorat kampen mot cancern”, ”förlorat matchen mot cancern” och en tidning hedrade honom genom rubriken: ”Krigare in i det sista.”

Klas Ingesson var en älskad fotbollsspelare, många hade följt hur envist han tränade IF Elfsborg från rullstolen och sportens uppblåsta språkbruk låg nära till hands. Men samma betoning på kamp och strid har i dag blivit legio när man talar om just den här diagnosen.
Kim Anderzon förlorade kampen mot cancern. Prinsessan Christina vann kampen mot cancern. Ingen sägs däremot förlora kampen mot sitt dåliga hjärta.

Men genom att prata om maligna diagnoser i termer av vinst och förlust och kamp så lägger man ett hemskt och omänskligt ansvar på den som är sjuk.
Till en människa som redan är utsatt och drabbad säger man att överlevnaden har med vilja och förmåga att göra. Det finns vissa skäl att tro att en människas inställning kan hjälpa immunförsvaret men att se det som utslagsgivande är grymt”.
Så långt DN.

Det ska vara gott att leva. Vi lever för att mogna för himmelen en dag.
Vi vet så lite om tillvarons innersta kärna.
Vi vet ingenting om livet efter döden – trots att vi kan skicka iväg rymdsonder till kometer som träffar rätt efter en färd på 20 långa år.
Det vi vet är att vi fått i uppdrag att vara just den vi är. Att växa, att bli mer och mer oss själva.
Tänk om det är så att döden är det bästa som drabbar oss?

Kiki Alberius-Forsman