DELA
© Nya Åland

Livet är en djungel

Det här med att leva är svårt.
Från födseln är vi skyddslösa individer som växer upp och blir stora, starka och snygga. Våra egna. Det vi trivs med.
Skolan för oss igenom livet, berättar för oss hur vi ska göra och bete oss ute i samhället. Men det finns annat i skolorna vi inte ser.
Det är den tiden som en ungdom utvecklas till vuxen; hittar sin personlighet. Under den tiden kan vad som helst hända.
Men vi tror att där tar det slut – när man kommer ut i vuxenlivet är allt självklart. Är det vad du tror?
Åh nej du. Där har du fel.

Vissa upptäcker inte vad de är förrän långt senare. Jag har till och med hört talas om en man som beslutade sig för att växa upp först när han var 40. Man ska få ta saker i sin egen takt! Världen och livet är oändlig med händelser. Ingen av oss kommer att bli fullärd i något.
Livet lever i ett stort enda äventyr. Man kan hitta falska vänner, goda vänner och totala idioter. Eller så forslas man emellan hemska arbetsplatser med otäcka chefer och trevliga diton som inte kan behålla en, men det där jobbet var ändå inte riktigt din grej, så strunt samma, kör vidare och testa något nytt. Arbetsmarknaden och studierna är som en enda stor, outforskad djungel och det är du som är upptäckaren.

Jag vågar till och med påstå att människor är som från en enda vild djungel. Jag känner en självupptagen papegoja, en optimistisk valross samt flertalet katter och hundar – det är så de beter sig. Men det kan ändras till ett annat då man av någon anledning byter personlighet. Alla är någon typ av transformers-djur. En blyg och försluten sköldpadda kan plötsligt krypa ut ur skalet och bli ett mäktigt och självsäkert lejon. En elegant och rik påfågel kan efter en hård tid bli en sönderrökt fylleskata som får besök av indrivningsfirman.Den biologiska maskinen som vi kallar människa är fascinerande.
Själv är jag nog en kameleont med konstant personlighetskris; jag anpassar mig efter situationen, men jag vet inte vem jag egentligen är. Än. Men jag har hela livet på mig att ta reda på det, jag har inte bråttom. Jag har lärt mig att acceptera att alla kan inte veta sitt livs mening vid två dagars ålder. Djungeln är ännu stor nog för nya upptäckter.

Sensmoralen i denna vidriga lilla historia är samma gamla klyschor som alltid: Var dig själv och strunta i andra. Du är den du är. Världen har inte bråttom någonstans, så ha inte det du heller.
Och bejaka ditt inre djur.

Johanna Danielsson