Litet fågeldrama på Ålandsvägen
Det kändes som en scen ur en Roy Andersson-film, med inslag av Hitchcocks ”Fåglarna”.
Jag cyklade norrut längs Ålandsvägen när jag såg en annan cyklist som hade stannat på trottoaren. Han följde med något som hände på gårdsparkeringen bredvid Ålandsvägen 55, huset där FFCs kontor finns.
Jag kastade en blick mot parkeringen på vägen förbi, och sedan stannade jag också.
Där stod vi tysta en lång stund och betraktade en fågelunge som satt stilla mitt på den asfalterade parkeringen. (Det var Roy Andersson-scenen). Ungen var inte ensam. Jag antog att måsen som satt i närheten en stund och sedan flög upp på hustaket var modern.
Vi höll oss på avstånd och funderade på varifrån fågelungen kommit och vart den kunde ta vägen. Något fågelbo kunde vi inte se. Måsmamman på taket förde ett fasligt liv en stund, antagligen för att skrämma bort oss. Sedan flög hon fram och tillbaka och gjorde upprepade dykningar ner mot oss, som om hon tänkte anfalla (och det var Hitchcock-inslaget).
Jag tror till och med att hon klämde ur sig litet bajs i hopp om att få in en träff.
Medan hon gjorde sina avledande manövrar flyttade fågelungen sig med viss möda längre inåt gården, längs en låg mur tills den nådde ett hörn. Där satt den stilla.
Skall människor blanda sig i måsarnas privatliv, funderade vi. Vad händer om en katt upptäcker den duniga bollen? En del skulle kalla det naturens gång, antar jag .
Men så blödiga var vi att vi inte bara kunde rycka på axlarna och cykla vidare. Den andra mannen sade att han någon gång hade fått goda råd av landskapets naturvårdsintendent Jörgen Eriksson. Jag tog reda på Jörgens mobilnummer och ringde, men fick inget svar.
Att sätta fågelungen i en papperslåda och ta den någonstans vore ingen bra idé, för vem vet vart familjen var på väg? Så vi lämnade mor och barn i fred, och hoppades att de skulle hamna rätt på något sätt.
Dagen efter ringde jag till Jörgen Eriksson, bara för att höra vilket råd han skulle ha gett oss. Och han konstaterade att vi hade gjort rätt. En fågelmor vet bättre än människor vad som är bäst för fågelungen. Jörgen antog att familjens vandring mot sitt mål fortsatte en stund efter att vi hade avlägsnat oss.
Det låter som ett bra slut.
Patrik Dahlblom
