DELA
© Nya Åland

Likabehandling är en konst

Under mitt vikariat som familjeredaktör här på Åland ringde en dag någon som ville föra in en nekrolog. Ingenting ovanligt. Jag behandlade henne som alla andra. Ändå lät hon missnöjd. Jag hade inte förstått vem jag talade med. Det var en högt uppsatt person och hon förväntade sig specialbehandling.

Som litteraturvetare skrev jag häromdagen en recension. Blev sedan upplyst om att jag nog borde ha reagerat på det fina efternamnet snarare än på det halvdana innehållet. För att inte tala om att såga ålandspannkakor. Då fanns det välmenande själar som ville dra tillbaka de alltför kritiska omdömena.

Min hängivna beundran är dock reserverad för snustorra tjänstemän och skatteinspektörer som gjort likabehandlingsprincipen till en konst. Omvänt, så har Bob Dylan formulerat det så här en gång: ”Just because you like what I do doesn’t mean I owe you anything”. I fri översättning: bara för att du gillar något hos mig betyder det inte att jag är skyldig dig något.

Jag handskas inte med horder av fans. Som tjej räcker det ibland med att vara – helt simpelt – snyggt klädd och trevlig mot någon för att personen ska känna att den har rätt att kräva något. Och få stöd för det. En svensk polis har nyligen i media uttryckt tanken att våldtäkter ökar under sommaren eftersom tjejer då är lättklädda. Kvinnojourerna i Sverige gick i dagarna ut med ett meddelande. De önskar slippa fler frågor från journalister kring vad en kvinna kan tänka på för att minska risken att bli överfallen.

För några år sedan blev Bob Dylan oväntat stoppad på gatan. Det var en 22-årig polis som bad att få kontrollera hans legitimation. Hon hade larmats om att ”en skummis” strövat omkring ”på ett misstänkt vis” enligt latinokvarterens invånare i Long Branch, New Jersey. För att kontrollera hans historia tog polisen med sig legenden i baksätet av sin bil till hans hotell.

”How does it feel to be on your own, a complete unknown?” skrev Bob Dylan i en låtrad redan 1965. Jo tack, bra.