DELA
© Nya Åland

Lätt som en tvätt…

Att komma hem över sommaren kan vara en omtumlande upplevelse. I alla fall om man precis vant sig vid att vara självständig och reda sig själv.
Jag är, liksom de allra flesta i min generation, bortskämd. Första gången jag behövde tvätta mina egna kläder var sommaren 2008, då jag var uppe i hemstaden Jakobstad på ett vikariat på Österbottens Tidning. Fram tills dess hade mina föräldrar regelbundet servat mig med nytvättade kläder, inte sällan färdigvikta och travade i prydliga högar.
Plötsligt var jag nu tvungen att på egen hand avlägsna lorten från mina paltor. Till en början kunde jag undvika att konfronteras med problemet genom att återanvända de kläder som såg minst skitiga ut. När denna högst provisoriska lösning inte längre höll fick jag gnugga mina grå celler och försöka mig på en tvätt.
Maskinerna nere i tvättstugan tänkte jag inte befatta mig med; det var ett för stort steg. Istället köpte jag några påsar Y3 handtvätt och tappade upp vatten i handfatet.

Det fungerade bra. Vikariatet var inte längre än en månad och handfatet jag tvättade i var av en större modell. När jag ett drygt år senare flyttade till Göteborg upptäckte jag till min förvåning att tvättkonsten inte var så övermäktig som jag inbillat mig.
I själva verket behövdes bara två knapptryck, och lite pulver i ett fack på maskinens ovansida. Nu tvättar jag med glädje, liksom jag putsar mitt fönster, tar ut mina egna sopor, diskar mina kärl och dammar min matta. Huslig något rysligt, jag vet.

Men denna vuxenhet är mycket skör, har jag märkt. Ifall det undgått någon är jag alltså hemma på Åland över sommaren och bor billigt och bekvämt hemma hos mor och far. Återigen kan jag åka snålskjuts på deras hushållsarbete och se hur mina kläder blir rena utan att jag behöver tänka på det.
Det må vara hänt, jag har ju någon sorts sommarlov, och mina föräldrar tycker säkert att det är trevligt att ha någon att pyssla om igen. Problemet är att jag har märkt hur denna plötsliga brist på ansvar påverkar mitt beteende. För varje tvättkorg jag slipper bära ner till källaren kommer jag längre ifrån den vuxna och ansvarsfulla person jag inbillar mig att jag blivit. Iställer närmar jag mig själv som 15-åring: gnällig, trött och framför allt lat.

Jag beskyller inte mina föräldrar för detta, det är uppenbarligen min egen vuxenhet som är för dåligt cementerad i mitt beteende. Om ungefär en månad börjar höstterminen igen, och då får jag en chans att en gång för alla kräva tillbaka min självständighet.

Axel Kronholm