DELA
© Nya Åland

Längtan är en ny frihet

Ett barn finns numera i Dublin, och ett i Madrid.
Deras rum är så tomma.

Ibland på kvällarna låtsas jag att de ändå finns där, att de sitter vid sina datorer eller ligger och läser eller slöar som unga människor gör när cellerna förnyar sig. När jag går förbi dörrarna till de tomma rummen måste jag ibland gå in och känna doften av mina barn som är borta.
Det är som det ska.

Ibland värker det i armarna efter de där barnen som är borta, men inte som de stora, kantiga och självständiga människor de är nu, utan efter de mjuka, små med smutsiga händer, som de var. Då tröstar jag mig med grannarnas barn, som snällt lägger armarna om mig och lutar huvudet mot min axel när jag behöver det.
Det är snällt av dem.

Först är man bara sig själv och all sin ängslan och osäkerhet. Sen är man en mamma, och duger till allt. Precis allt.
Sen är man mamma som gör allt fel. Sen blir man bra igen. Sen är dom borta.
Först vet man hela deras liv. Sen förstår man att man bara förstår en bråkdel. Sen hör man den medlidsamma tonen i samtalet, när de av ren vänlighet snällt konverserar med mamma fast det finns andra saker att uppleva som hon aldrig kan veta något om.

Det är också som det ska vara.
Det är så som en mamma förstår att hon ska skaffa sig andra intressen, att hon ska sluta tråna, att det inte är dags för barnbarn ännu. Det är så man börjar med något nytt.
Det är så man upptäcker, när man chattar med sina vuxna barn, att både deras barndom och deras tonårstid och all kärleken och glädjen finns kvar, i den gemensamma förståelsen av trivialiteter som inte betyder något för någon annan i universum.
Att det som förblir av den familj som var inte går att hålla fast, men likafullt är starkare än allt annat.

Jag tänker på den enorma vattenreservoar som upptäckts under en av de torraste och mest ogästvänliga områdena i Afrika, djupt under marken vid Turkana-sjön. Så djup är kärleken, att den kan ligga flera kilometer under marken och lova liv till en hel region.
Och så töntig är en mamma att hon kan skriva om det i tidningen.

Det är sånt som piggar upp en melankolisk oktober. Det, och katten.

Nina Fellman