DELA
© Nya Åland

Lång färd mot julen

I väntan på julen får man anpassa sig till det som är. Lite så känns det just nu. Ute pissar det ner, t-skjortan känns plötsligt för tunn, och måndagens åskväder hade lämnat högar med hagel vid grannarnas stuprör.
Vad har man att se fram emot, annat än julskyltningen bortom november? Någon enstaka helg här och där som inte är fullbokad med program, att städa regelbundet och att än en gång plugga in Sveriges medeltidshistoria med ett barn som suckar över proven. Jag undrar om lågstadiets historieundervisning någonsin kommer bortom Gustav Vasa?

Till råga på det är pengarna slut och stugan står fortfarande utan bastu, kattungarna är snart så stora att de kan flytta ifrån oss, och jag fyller 43 i december. Familjen godisstrejkar, så man kan inte ens tröstsvulla choklad.
Hösten är helt enkelt inte min bästa tid.

Det allra värsta är att försöka klämma in en familj som levt fritt och lyckligt utan läggtider, rena kläder eller prestationskrav under tre månader i en 8-16-verklighet där alla kompisar, träningar, läxor, födelsedagskalas och jobbkrav ska trängas in, och ändå lämna plats för sysslolösheten som jag vet att jag behöver.
Det är svårt, särskilt som det är så förbaskat roligt att jobba. Det är så kul att ha huset fullt med ungar. Det är trevligt med vänner på besök. Det är underbart att ha torr ved när det regnar ute, och veta att man har yllesockorna tvättade i en korg.

Om man kunde leva två liv, skulle jag ha ett som är ungefär som det jag har nu. Kanske skulle jag rentav jobba ännu mer. I det andra livet skulle jag mest sitta på trappan och studera mina fötter, bläddra i tidningar men inte läsa särskilt noga, laga invecklade maträtter och äta dem långsamt samt sova väldigt länge på morgnarna.
Detta är min andra vecka på jobb efter semestern. Diagnosen är klar. Jag lider av återanpassningsstörningar, överdriven självinsikt samt existentiell klaustrofobi. Det är övergående. Om några dagar har jag glömt igen att det fanns en dag i somras då det kändes alldeles tillräckligt att ligga på en madrass på golvet och glo på regnet.

Snälla, någon, kan ni påminna mig i november om att det finns en skillnad mellan att vara och att göra. Och kom ihåg det ni också. Hösten är lång.