DELA

Lämmeltåget på El Prat

Den 18 april reser jag till Barcelona några dagar. Senast jag åkte dit var i oktober i fjol. En höstdag när solen inte gick upp över huvudtaget i Norden, klev jag på flyget som tog mig till El Prat i Barcelona.

Väl framme klev jag och 200 andra passagerare av och gick i den smala gången in till Terminal 2. Ovanför ingången till terminalen visade en bildskärm att vi skulle gå genom dörren till höger för att komma till bagageutlämningen. En efter en gick vi fram till dörren och tryckte ned handtaget på dörren till höger. Den var låst.

”Nähä, här var det låst. Jag följer efter personen före mig. Hon verkar veta vart vi ska” tänkte alla i tur och ordning.

200 passagerare svängde därför till vänster istället för till höger och följde efter passageraren före. Förbi nedåtgående rulltrappor, över stora blanka stengolv genom långa korridorer gick vi som ett annat lämmeltåg.

Tills vi kom fram till passkontrollen. Och här förstod de flesta att vi hade gått fel.

Den spanska flygplatspersonalen i passkontrollen förklarade att vi måste stanna där och invänta vidare instruktioner. Svetten rann längs ryggen, barn grät och en äldre svensk kvinna i rullstol som eskorterades av assistenter från flygplatsen var stressad och orolig.

20 minuter senare meddelade personalen att de som inte hade bagage att hämta skulle visa sitt pass i passkontrollen och sedan få gå igenom där. Vi andra skulle vänta på skjuts till rätt sida av terminalen.

De två assistenterna från flygplatsen vars uppgift var att eskortera de rullstolsburna passagerarna var hispiga. Några svenskar i närheten var irriterade. ”Ring flygbolaget och säg till dem att nu får de ordna det här”.

Sedan riktades irritationen och ilskan mot de två assistenterna, som måste ha varit ungefär längst ned i El Prats näringskedja utan befogenheter att ordna upp det kaos som uppstått.

Sedan. Plötsligt. Information om att vi ska gå igenom passkontrollen. En kvinna i reflexväst gick först och visade vägen för lämmeltåget som följde efter tills vi kom in genom dörrarna till rätt del av terminalen.

Och sedan. In genom en dörr med en stor skylt om att dörren bara är en utgång och inte ingång och alla smet vi in bakvägen och hämtade vårt bagage.

Om nu flygsäkerheten blev så mycket bättre efter 11 september så verkar det inte gälla El Prat, tänkte jag. Att kunna smita in bakvägen, på det sätt som 150 passagerare just gjorde, utan att gå igenom en säkerhetskontroll kan inte vara tillåtet.

Nåväl. En dryg timme efter landning klev jag på bussen in mot stan. Att resa till Spanien är alltid att öva att andas i fyrkanter.