DELA
© Nya Åland

Kovännerna som lämnat det jordiska

Det är så sorgligt att jag måste skriva om det. Två av mina speciella ”kovänner” har gått ur tiden det här året.
Det är förstås många människor jag genom åren har ”pratat ko” med, det är naturligt att man ventilerar det man dagligen sysslar med tillsammans med likasinnade. Man pratar om kalvningar, klövhälsa, tjurproblem, tillväxt, slaktpriser och liknande.

Med Rune på Bergö var det annorlunda, när vi pratade kor (per telefon) handlade det om personligheter, med namn och detaljerad beskrivning hur just den kon såg ut, hur vacker och klok hon var, hur hon förstod precis vad man sade och gjorde.
Kor kan faktiskt vara personligheter man aldrig glömmer. Rune och jag hade en hel del gemensamt så att säga – kärleken till kor. Jag fick en så levande påminnelse för någon vecka sedan när jag var på väg och handla, jag slog på bilradion och vad hör jag om inte Runes milda, vänliga röst prata med sina kossor!
Han blev ju nästan världsberömd för några år sedan, genom filmen om honom, kossorna och livet på Bergö. Rune var, sin ö-isolering till trots, mycket tillvänd och utåtriktad, intresserad av sin omvärld, alltid glad och pratsam. Han var utan vidare ovanligt medial – på ett naturligt och litet nyfiket sätt. Det var lätt att intervjua honom.
Och tur var det. Han representerade en epok som gick i graven långt före honom. Beredvilligt lät han Per-Ove Högnäs filma honom i de olika sysslorna på gården, naturligt och chosefritt pratade han om allt från EU som han definitivt inte gillade, till öronmärken som han vägrade fästa i öronen på kalvar och kor, till världshändelser, idrott och politik.
Rune fick sluta sina dagar som han gick och stod – mitt i sina vardagliga sysslor hemma på gården. Jag tror bestämt det är bästa sättet att lämna det jordiska på. Rune var en personlighet man kommer att tala om och minnas länge, med både glädje och vemod.

Min andra ”kovän” brukade jag träffa nu och då i matbutiken. Egentligen kände vi inte varandra, men blev bekanta för att hon spontant började prata om kor med mig för många år sedan. Då ännu hade Aune och hennes man egna kossor i ladugården.
Alltid när vi möttes var hennes första fråga ”hur är det med kossorna”. Barnmorska som hon också var, var hon särskilt intresserad att höra hur kalvningarna gick när det var säsong. Vi hade ofta historier att berätta för varandra och hennes kärlek till kor gick inte att ta miste på.
Nu är både Aune och Rune borta och jag saknar dem på mitt vis, Rune för hans genuina och goda sätt att ta hand om sina djur och för hans vänliga väsen, Aune för hennes glada spontanitet och äkta intresse för allt levande.
Hemma i min hemknut växer ladugården. Det är spännande för mig som varit med så länge att jag som tioåring lärde mig handmjölka i samma, men då mycket mindre fäks.

Det har varit flera omställningar genom åren. 1961 när mjölkmaskinen installerades var häftigt. 1978 var det slutmjölkat, mjölkkorna byttes ut mot dikor och så blev det köttproduktion i ladugården. 1989 gjordes en grundlig renovering och automatisk utgödsling installerades. Wow!
Och nu blir det bara bättre och bättre. Det är roligt att vara piga i dag, trots att det är fler kor än förut som äter, bajsar och kalvar. Har man som jag levt ett helt liv med kor och ladugårdsarbete som bastrygghet känns det bra att få vara med på ett hörn också när framtiden byggs.