DELA
© Nya Åland

Kotten är kapad

Förra veckan såg jag vår igelkott i trädgården. Hon snusade sig fram vid stenkanten under sumaken, precis som hon brukar. Sen vaknade jag.
Dagen innan hade Karin, hon som bakar åt mig, frågat efter kottan. Och berättat att hennes kottar får saffranspannkaka och rabarberhavrepaj. Lätt för henne att säga, som har ett helt café att plocka ur. Nu gäller det alltså att ta reda på vad grannen på andra sidan gatan lockar med. Det är nog där vår kotta håller till, där var hon i fjol också, men kom till oss och åt.
Saffranspannkaka, minsann.

Det var sorg i trädgården för några dagar sen. En ung hackspett låg död utanför glasväggen till bastukammaren. Det händer då och att då att framförallt ungdomarna flyger mot fönstren i sin vilda jakt efter varann, men fram till dess hade spettarna klarat sig.
Det finns några kvar. Åtminstone två vuxna och en unge. Och några talgoxar, ett bofinkspar (?) och några pilfinksungar (ser litet rufsiga ut). Och så vår ekorre.
Tro inte att de alla gillar varann. Men där finns en inbördes respekt och hackordning. Ekorren låter sig inte skrämmas bort från matbordet av några finkar eller andra småfåglar. men hackspettar aktar den sig för.
Så när alla finns på plats samtidigt sitter ekorren ett par våningar ovanför fågelbordet och stampar ilsket med foten i grenen medan de små sitter på marken inunder och väntar på att smulor skall ramla ner, alla utom en irriterad talgoxe, som bara väntar på att hackspetten skall flytta på sig.
Talgoxen har bestämt sig för att trädgården är hans revir och de andra får vara där på nåder. Har man ett stort ego, så …

Jakten som slutade med den unga hackspettens död fick mig på konstiga vägar att tänka på förslaget om dubbla filer i rondellerna, så att folk skulle ha lättare att köra in och ut.
Nej tack! Om man inte behärskar blinkersen så finns det ingen chans i världen att behärska dubbla filer. Jag har varit där.
I södra Frankrike finns det rondeller precis överallt, åtminstone fanns det förr. Inte var de stora, men dubbla och med massor av på- och avfarter. Medan man tog sig runt skulle man samtidigt läsa på skyltarna för att hitta rätt avfart. Och hålla koll på bilarna utanför alternativt innanför. Man skulle ju helst inte vara i vägen när någon skulle byta fil.
Maken, som var kartläsare och har ett oändligt tålamod, manade till lugn.
– Vi har inte bråttom, ta ett varv till!
Det slutade med att jag körde långsamt i ytterfilen tills vi efter ett varv eller två hade hittat rätt avfart. Vad medtrafikanterna tyckte om oss lät vi bli att undersöka. Det syntes i alla fall inga elaka fingrar.
Så snälla, vi hinner nog ändå.

Harriet Tuominen