Kort och gott
För första gången på gud vet hur många år sitter jag inte i lagtinget och lyssnar på budgetens remissdebatt när den drar igång nästa vecka. Vemodigt? På sätt och vis, ja. Men jag börjar inse att tiden är väldigt mogen.
När man har hört samma saker upprepas i 30 år (det är tillåtet att överdriva i just den här spalten i tidningen!) så är det inte längre lika lätt som förr att bli entusiastisk. Så då är det bra om den som refererar inte har varit med så länge och tror att det som sägs är nytt. (Det är tillåtet att vara litet cyniskt också.)
Men då kom jag att tänka på det jag lärde mig i Bryssel för bara några veckor sen. I EU-parlamentet är taltiden begränsad.
Någonting i stil med presidiet eller talmanskonferensen beslutar på förhand hur lång tid ett ämne får debatteras. Så fördelas den tillåtna tiden mellan partigrupperna i storleksordning. Efter det fördelas den tillmätta tiden inom varje grupp. Det är ingalunda så att en och samma ledamot kan gå upp och uttala sig flera gånger. En ledamot kanske inte får uttala sig alls. Och i den mån två ledamöter vill säga samma sak så är det bara den ena som får några sekunder.
För en politiker måste det låta ganska förskräckligt. Tänk att inte få uttala sig fast man har precis de rätta argumenten för att de hemma i kommunen skall kunna förmås att rösta rätt en gång till.
Men så är det ju inte här. Här får man höra den ena efter den andra säga ungefär samma sak, för eller emot. Och inte bara en gång utan flera. För varje gång lagtinget tar paus i debatten för att gå hem och äta och titta på Bonde söker fru så återkommer ledamöterna följande morgon med nya krafter. Och samma argument.
Nu överdriver jag igen. Bonde söker fru har inte sänts i 30 år, men i alla fall.
För politikerna är EU-systemet ingen önskedröm, inter om man hör till dem som vill synas och höras. Men en assistent som sitter mitt i smeten i Bryssel stödde systemet till 100 procent.
– Det är bra med begränsad taltid. Då säger de vad de skall säga och inget mer.
Det här säger jag inte högt, men någonstans inombords känner jag att jag finns på assistentvåglängd. EU är inte så dumt som en del påstår.
Ni kanske har noterat att EU fungerar på 23 språk. Det betyder att tolkarna översätter allt som sägs till 22 språk. EU är världens största arbetsgivare för kongresstolkar.
Och hur vet man hur väl tolkarna klarar sin uppgift? Hur vet man att de hänger med, att publiken är någorlunda a jour med det som sägs? Man strör in vitsar.
– Och sedan håller man koll på i vilken ordning skrattet sprider sig, berättade en EU-informatör.
Humor har dom också.
