DELA
© Nya Åland

Konsten att skaffa sig skinn på näsan

Varför gör man vissa saker? Jag menar, finns det någon psykologisk förklaring till att jag fascinerat kan snurra håret runt fingrarna en hel dag för att se om hårtopparna är kluvna?
På sökmotorernas outgrundliga stigar får jag reda på att människan drivs av att få sina behov uträttade. Vad jag får uträttat när jag snurrar ihop håret i små knollar är för mig fortfarande en gåta, men jag förstår poängen. Är man hungrig fixar man käk liksom.
Tydligen är människan så pass besvärlig att när hon väl har fått mat vill hon känna sig trygg och gillad och sånt också. Och inte nog med det, det finns två olika slags inre tryggheter som det ska daltas med: självkänslan och självförtroendet.

Att fixa självförtroende är tydligen piece of cake. Lyckas man sno ihop årsredovisningen så pass att chefen inte grymtar nåt om ”egna påhitt” så kommer det som ett brev på posten. Plötsligt har man en egen Gunvald Larsson, som knuffar bort skurkarna från den gyllene krukan vid regnbågens slut. (Eller var nu självförtroendet kan tänkas lagras någonstans.)
Sen brukar tanter och farbröder, med raggsockor i sandalerna och medkännande blick, uttala sig om det där med självkänslan. För att den ska växa och frodas krävs tydligen det tunga artilleriet, men förutom flum som att man ska ”omfamna sitt inre barn” är det ingen som vet hur man ska få tag i den. Uppenbart är i alla fall att man är bortom all räddning utan den. Man förvandlas till en blek liten stackare som flackar med blicken och stryker omkring längs väggarna i milslånga korridorer.

Ett hett stalltips brukar vara att ”skaffa sig skinn på näsan” för att undvika det här korridorsbeteendet. Det låter ju bra, om det nu skulle finnas någon som sålde billigt näs-skinn i något gatuhörn.
Jag och mannen i mitt liv gav oss ut i nätauktionernas djungler för att ta reda på om det fanns någon som haft armbågsvässare och näs-skinn hemma i sitt garage i några år, och som nu kände att det var dags att kränga hela klabbet en gång för alla. Det närmaste vi kom var en liten påse som innehöll örter, mynt, snäckskal och annat smått och gott. Den skulle vara alldeles utmärkt för ökat självförtroende, men hur man skulle använda den framgick inte riktigt av annonsen.

Så hur man ska få Tvivelt och Självkänslan att sluta tjafsa med varandra kan jag inte svara på. Uppenbarligen är det lättare att få tag i en påse småjox än att skaffa sig skinn på näsan. I värsta fall får man väl ge påsen till Gunvald tillsammans med klara instruktioner om att när Tvivlet dyker upp med sin fula nuna är det fritt fram för Gunvald att nita den jäveln. Eller i alla fall hiva påsen på honom och hoppas på det bästa.

LINNEA FRIMAN