Konsten att döda en snigel
Jag minns min känsla när jag såg en mördarsnigel första gången. Äckel var ordet. Slemmigt var bara förnamnet.
Jag drömde mardrömmar om att de kom in i min trädgård och invaderade mitt liv.
Min medodlare på kolonilotten, där sniglarna fanns i massor och mängder, förhöll sig oerhört praktiskt till krypen som konkurrerade om salladen och persiljan. Hon gick omkring med kniven på kvällarna och tog livet av dem. Skar dem helt enkelt mitt itu.
Så kom kvällen när jag var ensam på lotten. En riktig feting till snigel närmade sig våra spirande salladsblad och nu var det plötsligt jag som måste agera.
Mina ben skakade när jag greppade knivskaftet. Jag riktade in kniven med en kallsvettig hand, blundade och högg. Jag nästan spydde när jag öppnade ögonen och tittade på resultatet.
Det fick räcka för den kvällen.
Men nu hade jag passerat en gräns och det blev allt lättare att döda snabbt och effektivt. Jag insåg att om jag skar strax bakom huvudet så slapp jag se det äckliga maginnehållet välla ut och locka till sig nya sniglar. Hela hanteringen blev med ens liksom prydligare och lättare att acceptera.
Med tiden blev jag så tekniskt skicklig och så okänslig att det förskräckte. Insikten om att sniglarna är levande varelser sköts i bakgrunden och min självpåtagna rätt att döda kändes helt naturlig.
Drar man paralleller till historiska händelser så fattar man att ungefär vad som helst är möjligt för en människa att göra om man delar in levande varelser i vi och dom, och där de andra per definition har färre rättigheter, om ens några, än vad man har gett sig själv. Den insikten känns som ett avgrundsdjup som plötsligt öppnar sig i själen.
Men med mördarsniglarna är det ändå så, oberoende av graden av existentiell ångest, att man inte kan låta dem föröka sig hur mycket som helst. De har inga naturliga fiender och har en sjuhelsikes förökningsapparat och om vi inte plockar och dödar så översvämmas vi av dem.
Därför ser jag mig som en onaturlig fiende som går naturens ärenden när jag vandrar med kniv på kolonilotten och grilltång hemma på tomten där jag plockar dem hela och tar livet av dem efteråt.
Fast i dag dödar jag med mera respekt och mindre avsky.
