Kommer upp i tö
Det finns en ort i Sverige där man vet mer om Åland än på de flesta andra orter i världen, Åland möjligen undantaget men inte säkert.
Där, i Västervik, vet man minsann att statsminister Reinfeldt på en besöksrunda till stormakterna tog Västervik före Moskva och sedan Åland. På tre dagar. Man vet vad han diskuterade med lantrådet och vad rektorn på gymnasiet heter.
Att jag vet att de vet, Västervikborna, beror på att jag förra veckan äntligen tog mig tid att rensa upp i e-posten, som har en benägenhet att hopa sig de dagar jag inte är på jobb. Och där fanns den, Jobeus spalt i Västervikstidningen. Generalkonsuln, ni vet, som i flera år nu har fyllt sin kolumn i tidningen med händelser från Åland (och litet annat ibland).
Det som göms i snö…
Det dyker upp annat ibland på mer oväntade ställen.
I flera månader nu har jag saknat mitt Nyankort, det där som ger rabatt på olika saker när man är ute och handlar. Och som ger lösenord för att gräva i tidningen på nätet.
Jodå, jag letade. På skänken i matsalen brukar jag samla allt möjligt och där borde det ha funnits. Men inte ens i julstädningen dök det upp. Så en morgon efter te och tidning fick jag för mig att kolla in snötäcket utanför matsalsfönstret. Det är där vi har vräkt ner snö från taket och drivan inunder, där påskliljorna skall komma upp, var hög.
På väg ut såg jag något skymta under gallret vid fönstret, gallret som ligger över det nersänkta värmeelementet. Maken lyfte på gallret, jag stack ner handen. Och vad fann jag? Nyankortet. Men nu hade det gått ut.
Vilket jag också gjorde.
Jag hade redan en gång angripit drivan och skyfflat ut snö på gräsmattan. Allt för att påskynda våren. Men en del hade frusit till is och gick inte att rubba. Nu, efter några dagar, gick det litet bättre. En stor snö- och isklump låg över en väldigt platt gren av rhododendron. Men den var inte bruten.
Intill var isklumpen tjockare, men rubbningsbar. Jag vickade och vickade och så gav den efter så jag kunde se bar mark inunder. Och inte bara det.
Under snö- och isblocket fanns blad av påskliljor. Gulgröna, för de hade haft ont om ljus. Skrynkliga, för de hade växt längs marken och haft svårt att ta sig fram. Men de hade inte låtit sig hindras av tyngden uppifrån. Är det vår så är det, det kan inte några drivor av snö och is ändra på.
I skrivande stund är det skärtorsdag. Påskliljorna börjar räta ut sig och vända sig uppåt. Men färgen är fortfarande rätt blek.
I läsande stund är det tisdag efter påsk. Jag tror inte de blommar då ännu, men knoppar finns det garanterat. Och om en dag eller två börjar rabarbern titta fram.
Vi har överlevt!
Harriet Tuominen
