Klotterplank! Bokstavligen!
Det som göms i snö kommer fram i tö.
Det som göms under tröjan kommer fram i badhuset.
Varför varför varför är så många ålänningar tatuerade?
För Inga Heller har detta alltid framstått som ett mysterium. Hur kan folk frivilligt lägga pängar och tid på något smärtsamt som sitter för evigt? Och är rätt fult? Oftast i alla fall?
När tar sig folk tid till att bestämma motiv, boka tid, gå och lägga upp sig på pinobänken och sedan sköta om sig som konvalescent med inflammerad hud veckovis efteråt?
Ska jag låta tatuera in en ros? Ett namn? Ett talesätt? Ett datum? En tvättmaskin!
Detta sker oupphörligt i Mariehamn, på norra Åland, överallt.
Är alla kriminella eller sjömän eller kocka på ångbåten Rullaren?
Vad är det de tatuerade försöker säga? Vad ska bevisas? Att de är fria och tuffa personer, som luffare allihop – att de har egen smak och vilja och därmed gör precis som alla alla andra och låter sig behandlas som ett lättlurat klotterplank?
Inga Heller är snart den enda otatuerade damen på holmen.
Hon anser sig ha sett det mesta, blommor på rynkiga kvinnobakar, underarmstatuerade unga vuxna på restauranger i Mariehamn, svanktatuerade tjejer, kinesiska texter som betyder nåt allmänt flummigt om livet och kärleken. Tänk om det som står skrivet är något helt annat än man tror? ”Carpe diem – njut av den flyende dagen”, kanske det faktiskt inte står, på kinesiska, utan ”jag är sällsynt korkad och den här tatueringen kostade skjortan”.
Barns namn finns i snirkliga bokstäver längs håriga armar, ett och annat bröllopsdatum kan pryda samma plats hos en nygift.
Den roligaste tatueringen hon hittills skådat är Einsteins relativitetsteori som en formel på insidan på vänsterarmen. Men vad säger magistern vid matteprovet när hela armen är en luntlapp? Blir det omedelbar amputation?
En gång gick det runt en historia om en karl som lät tatuera in några ord på snoppen. I vilande tillstånd löd texten på ett sätt. I icke-vilande tillstånd – så att säga – något helt annat. Det var nåt med regn och San Fransisco.
Inte ens detta är roligt längre.
Inga Heller är 700 år, sådär, och det enda hon kan tänka sig sätta på huden är ett eller annat bibelcitat. I Bibeln finns det ju verkligen något att suga på. Men bibelcitat är rätt långa. Det blir mycket smärta, mycket bortkastade pängar.
Vilket bevingat bibelord ska hon välja? Det tar en livstid att bestämma. Och sedan då, som väninnan mycket riktigt påpekar, huden blir inte slätare med åren. Snart syns bara varannan rad. Då blir budskapet något som drar käpprätt åt fel håll. Bokstavligen.
