DELA
© Nya Åland

Klart man är martha!

Japp, jag är martha. Och jag är väldigt stolt över att vara en del av det unika nätverk som de finländska kvinnorna haft i mer än hundra år. Någon liknande organisation finns nämligen inte någon annanstans i världen.
Det måste vara väldigt få organisationer som är så grundligt missförstådda och undervärderade som just Martha. Kaffedrickande, skvallrande och stickande tanter av det mer mogna slaget är den bild många får på näthinnan när de hör martha. Jag såg det i blicken på fotografen som skulle bevaka marthadistriktets 100-årsjubileum i fredags, och jag ser det i de förvånade miner folk visar upp när jag berättar att jag är martha.
Jag har visserligen inte alls något emot att dricka kaffe och prata, men är värdelös på det mesta som har med hem och hushåll att göra. Handarbete finns inte ens på min världskarta. Men martha är jag likaväl.

För Martha är inte handarbete. Det är ett kvinnligt nätverk helt enkelt och genom alla hundra åren har spridande av kunskap varit devisen. Det är kvinnor som hjälper varandra, delar med sig av sin kunskap och arbetat för en hållbar livsstil. Men det mesta har på kvinnors vis gjorts i tysthet och utan att slå på några trummor. De summor som Marthaföreningar runt om i landet skänkt till välgörenhet och allt de gjort som kommit samhället till godo är ovärderligt. Men marthorna har inte ringt upp medierna varje gång de gjort något.
Hade Martha varit en organisation med män hade den förmodligen hört till de mest hyllade i vårt samhälle. Men nu är det ju kvinnor som far på ”marthamöte” och då är det lätt att kasta ur sig något fyndigt nedlåtande om kaffedrickande och marthaslungor.
Det bildades många organisationer vid förra sekelskiftet för det låg i tidens anda. Många av dessa organisationer finns kvar än idag, men få har lyckats förnya sig och hänga med i tiden som marthorna. Och numera visar marthorna med stolthet gärna upp vad de åstadkommer.

Nya, unga marthagrupper bildas ideligen. När Ålands marthadistrikt bjöd in till kickoff för en ny marthakrets dök det upp 70 kvinnor direkt. Att det råkade vara vinprovning första kvällen kanske har något med saken att göra, men säger också en del om marthorna. Kaffet har bytts till vin och de unga kvinnorna hittar sin plats i organisationen, för att uttrycka det tillspetsat.
Jag träffar andra marthor på chokladprovning, utflykter, vinprovningar, utekvällar och klädbytarkvällar. Jag går på intressanta föreläsningar om aktuella ting som berör oss kvinnor, jag lär mig och ibland kan jag dela med mig av sådant jag har erfarenhet av.
Och namnet då? Ja, inte är det Martha Stewart som är förebilden som vissa tycks tro (hon var faktiskt inte ens påtänkt 1899 då första föreningen grundades). Rörelsen hette först ”Bildning i hemmen”. Den var tvåspråkig och diskuterade kvinnornas situation i dåtidens Finland, det handlade i högsta grad om folkbildning och spridande av kunskap.

Men det visade sig att föreningens stadgar inte godkändes av Tsarrysslands generalguvernör i storfurstendömet, Nikolaj Bobrikoff. Han såg det kort sagt som ett hot att kvinnorna skulle samlas, gadda ihop sig och få kunskap. Så man beslöt helt sonika att byta namn.
Förslaget Martha vann, och när rörelsen namngavs efter en biblisk kvinna var generalguvernören nöjd. Att de små liven ändå kunde syssla med politiska frågor kom tydligen inte för honom. Kanske ångrade han sig när Finland som första land i Europa införde kvinnlig rösträtt 1906. Att alla myndiga i landet fick rösta var faktiskt första steget mot självständighet och de som kämpade hårdast för den kvinnliga rösträtten var marthorna.
Klart man är martha!

Anne Sjökvist