DELA
© Nya Åland

Kattens pyjamas – en språklektion

På senare tid har jag utvecklat något av en fäbless för den amerikanska fyrtio- och femtiotalskulturen. Jag tror att allt började med mitt intresse för gamla svartvita gangsterfilmer, film noires (något min far introducerade mig för i ung ålder), och jazzmusiker som Miles Davis, John Coltrane, Charlie Parker och Slim Gaillard.

Sedan eskalerade allt när jag ”lånade” en väns exemplar av Jack KerouacsPå Drift”, en klassisk roman om ett gäng beatniks som reser runt i efterkrigstidens Amerika och söker kickar, kärlek och frihet, och läste den under ett skolutbyte till Madrid 2011. Efter det var jag fast. Jag började klä mig i trenchcoat och hatt och köpte en saxofon som jag inte kan spela ens nästan så bra som jag skulle vilja.

Mer än en av mina vänner har kallat mig ”hipster”, vilket numera innebär en person som försöker verka bättre än alla andra genom att sluta sig till kulturella fenomen som ingen annan vet om eller förstår, oavsett om de själva gör det eller inte. Man vill verka svår och originell till punkten då det i omvärldens ögon bara verkar löjligt och komiskt. Stora glasögon a la Morrissey från indiegruppen The Smiths verkar höra till uniformen. Det är i princip ett skällsord.

Men uttrycket uppstod under fyrtiotalet. Hipsters var jazzfans som anammade sina idolers livsstilar, lade sig till med en gentlemannamässig stil, sarkastisk humor och avslappnad inställning till det mesta. På sextiotalet uppstod begreppet ”hippie” ur ”hipster” och resten är historia. Så att kalla mig hipster är ganska träffsäkert.

För ett par år sedan såg jag komikern Henrik Schyfferts show ”The 90’s – Ett försvarstal” på TV, där han, klädd i en kort t-shirt över en långärmad, talar om hur det var att växa upp som en del av den ironiska generationen och plötsligt använder han ett uttryck jag aldrig hört förut. ”Det är kattens pyjamas”, sa han, och publiken skrattade, antagligen åt hur absurt och löjligt det lät.

Vilket komplett nonsens, tänkte jag. Vad skulle det betyda? Jag gömde det långt bak i huvudet och drog nu och då fram det ironiskt, i sann nittiotalsanda, men för någon vecka sedan bestämde jag mig för att kolla upp det.

Begreppet tros ha uppstått i 1920-talets Amerika. Samma typ av människor som senare skulle komma att kallas hipsters refererades då till som ”Cats” (som senare blev ”hepcats” som i sin tur blev ”hipsters”). Under samma tid var pyjamasen ett nytt plagg och ansågs vara något fint. I ett känt reklamjippo 1922 gick en kvinna klädd i pyjamas tillsammans med fyra katter, också i pyjamas, längs 5th Avenue i New York. När något var riktigt bra, då var det ”The Cat’s Pyjama”, en starkare version av vårt ”fina fisken”.

Så nu har du lärt dig ett nytt uttryck, och hur man korrekt använder ett annat. Tänk två gånger innan du kallar någon hipster på ett nedsättande sätt. En gång i tiden var vi kattens pyjamas.

Felix Quarnström