Katastrofen kommer – nästan aldrig
Visst blev det ett litet antiklimax, det amerikanska presidentvalet? Efter veckor och månader av prognoser och uträkningar och ”Så fungerar USA-valet” blev man ju onekligen lite uppjagad.
Hur skulle det gå? Swing states hit och jämna opinionssiffror dit. Misslyckanden i avgörande debatter. Intervjuer med bindgalna tea party-fanatiker.
Kort sagt, man blev lite orolig att Obama inte skulle klara det, han som verkade så trevlig.
Sen kom verkligheten ikapp, och det visade sig att katastrofen inte alls varit nära. Inte ens lite. Apokalypsen, i form av Mitt Romneys osannolika käkparti, hade ingen chans på Vita huset, och alla som satt uppe och valvakade gjorde det bara för att medierna blivit allt skickligare på att bygga upp spänningen genom att utmåla ett jämnt lopp.
Jag fick ungefär samma känsla som vid millennieskiftet, när inte en endaste liten dator hade den goda smaken att spraka till, och när burken med jodtabletter stod och skämdes i badrumsskåpet i flera år efteråt. Vi hade ju ägnat miljoners miljoner åt att millenniesäkra allt från brödrostar till kärnkraftverk, och så sade det inte poff nånstans.
Eller när fågelinfluensan var på väg och varenda självdöd mås gav upphov till rubriker och fåglarna på Lilla holmen måste hållas instängda på grund av smittorisken.
Jag är inte alls främmande för lite katastrofvarningar nu och då, om den inte vore för den lite fåraktiga känslan efteråt. Det där när man känner att man låtit sig uppjagas och hetsas i onödan, och står med blossande kinder, lite pirrig och nervös, och möts man av ett svalt och distanserat överjag som säger; Jasså, trodde du det? Nej, det var nog ingen fara.
Då önskar man att man coolt hade lutat sig bakåt, tänjt lite på kinderna i en gäspning och sagt något luddigt om att allt ju var bestämt på förhand.
Påminn mig när nästa katastrof utannonseras att jag inte ska jaga upp mig. Om jag blir riktigt gäll i tonen, säg något diskret om det där man skulle dö av om man åt för mycket chips. Akrylamid. Jag minns med djup genans att jag skrev en indignerad ledare om det. Hur många måste dö, liksom.
Sen visade det sig att man måste äta ett lastbilslass om dan för att få i sig någon akrylamid alls.
