DELA
© Nya Åland

Kärlek, panik och glädjeskutt

Jag ska flytta till Göteborg. Det fick jag bokstavligen reda på i samma sekund som jag och två kompisar hoppade av tåget i samma stad. Ett telefonsamtal när jag ställde mig upp i gången, ett ”glada nyheter!” när jag klev ner för trappstegen och ett beslut att flytta när den första foten landade på stationens asfalt. Vi började med att fira med kramar, glass och Catanspelande.

Dagen efter blev jag välkomnad av Göteborg själv. Med stadigt ösregn. Vad som skulle ha varit en heldagspromenad och picknick vid vattnet fick i stället bli spårvagnssafari och shoppinggallerior.

Ändå lyckades Göteborg på något sätt charma mig på fall. Kanske var det sammanhanget – kompisgänget från första studietiden var återförenat för första gången på över ett år. Kanske var det jag och de 64 999 andra människorna som fyllde Ullevi och sjöng ”En vän med en bil”. Och kanske var det de regnhala kullerstenarna och frukostbuffén morgonen efter.

Oavsett vad så blev jag kär. Kär i blåvita spårvagnar och ösregn.

Som en ren kärleksförklaring till staden köpte jag en knallgul regnjacka i galon så fort jag kom hem igen. ”Jag vill träffa dig alla dagar, även på dina sämsta”, liksom.

Sedan kom paniken. Vad i hela friden har jag gjort? Hur ska jag lyckas hitta bostad såhär snabbt inpå kursstart? Är jag verkligen helt säker på att jag ens vill åka? Nej, det är jag ju inte. Jo, klart att jag vill.

Å andra sidan har inte en enda av de fyra tidigare flyttarna jag gjort utomlands avklarats utan att jag drabbats av mental härdsmälta minst en gång. Det är tydligen så det fungerar för mig.

Det här är min emotionella berg-och-dalbana när jag flyttar: Först blir jag så glad att jag gör glädjeskutt över att jag ska åka, sedan får jag panik över det samma. Paniken blir ångest, som sedan går över i lättnad över att det inte gick sämre än det gjorde. Efter det glädjeskuttar jag igen. Till sist storgråter jag över att det är slut på äventyret.

Jag önskar att jag kunde chilla och låta saker och ting bli som de blir lite mer.

Men ändå , paniken hör flytten till lika mycket som att packa ner alla trosor en äger gör. Åtminstone för mig.