Känslan av frihet
Frihet. Så beskriver nästan alla nyblivna studenter och nyutexaminerade sin känsla under de euforiska försommardagar då dimissioner och examensfester präglar tillvaron. Nu ska de börja leva vuxenliv och få göra vad de vill efter åratal av skolbänksnötande och tjatiga lärare.
Tja, vad ska man säga åt dem? Att vuxenlivet nu inte så ofta är så himla fritt? Att räkningar som en aldrig haft en tanke på plötsligt ska betalas av en själv? Att nästan precis allting kostar och om en nu inte råkar ha en ärvd förmögenhet i bakfickan är en så illa tvungen att bli en del av arbetsmarknaden.
Det kanske inte alltid känns så fantastiskt fritt faktiskt. Det finns dagar då en hellre skulle göra annat än sitta på jobbet om en säger.
Skolans regler behöver en inte längre bekymra sig om men det finns ju andra. En hel drös faktiskt och vissa kan verkligen kännas aningen frihetsbeskärande. Arbetstider till exempel. Eller att man helst ska vara påklädd på arbetsplatsen och annars så fort man går utanför sin egen ytterdörr. Det finns dagar då jag inte har lust att klä på mig, eller tittar i garderoben och konstaterar att jag på riktigt inte har någonting alls att klä på mig. Ändå måste jag.
Men det är klart, också frihet är ett relativt begrepp och mycket handlar om inställningen till det och livet i stort.
Det är 31 år sedan jag tog studenten och nu har jag plötsligt nästan samma känsla av frihet igen (fast jag vet lite mer om världen). Skillnaden är att friheten nu inte handlar om att flytta hemifrån mina föräldrar utan nu är det istället mina barn som är vuxna och flyttat och jag kan göra (nästan) vad jag vill utan att de blandar sig i. Sitta i parken om nätterna och skriva om inspirationen flödar, äta choklad och dricka vin till middag fast varje dag, klättra i träd och pröva övernaturliga häxkonster enligt anvisningar på internet.
Bästa studenter och andra nyutexaminerade, visst kan livet suga riktigt ordentligt ibland men det blir faktiskt också ofta precis vad man gör det till!
