DELA

Kalla kriget-Frisks ubåtsjakt lockade fram gamla minnen

Nej, det blev inget den här gången heller. Likt så många fisketurer slutade den svenska marinens insats i Stockholms skärgård med att man fick konstatera att ”jo, det fanns nog något där”. Men också att ”det bidde inget”.
Men gör det så mycket egentligen? Vi ubåtsromantiker fick ju ändå sju dygn av spänning, en mediahysteri av gigantiska mått och en expert som hämtad ur vilken kalla krigs-film som helst.
Och den svenska marinen fick öva i skarpt läge.
Visst, en hel del raljerar eller förfasar över att operationen kostade 20 miljoner kronor. Men å andra sidan: vad ska marinen göra när de får tips som de bedömer trovärdiga om att svenskt vatten kränks? Inte åka dit och undersöka? Knappast.

Men åter till ubåtsromantiken. Jag har alltid fascinerats över dessa cigarrfomrade undervattensmonster. Från legendariska ”Das Boot”, via min ömma moders rapporteringar under ubåtsjakten utanför Sundsvall på 80-talet och landstötta U137 i Gåsefjärden till ”Jakten på Röd Oktober”.
Jag tror det är mystiken med dessa människor som med berått mod stiger ned i en plåtcylinder för att spendera månader under ytan. Det känns som ett märkligt släkte som gillar instängdheten och isolationen i havsdjupen.
I tv-soffan, framför ubåtsfilmerna, finns också den klaustrofobiska känslan att älska och att hata. Som i just ”Das Boot” när de trycker i djupet samtidigt som fienden på ytan borrar sig genom varenda besättningsmans och tittares öron med sina skarpa ping.
De senaste årtiondena har ubåtarna också tagit rollen som de mäktigaste av vapen. Både i öst och väst finns jättelika båtar som själva både kan starta och avsluta ett världskrig utan att någonsin behöva bryta vattenytan. Man både förfasas och beundrar dessa tekniska monster.

Media har fått tagit en del stryk över bevakningen av insatsen i Stockholms skärgård. Överdriven, för intensiv och för högt tonläge har framförts som kritik. Men å andra sidan, så har det ofta varit när svenska marinen har satt in sina resurser för att jaga upp något från havet. Redan i nämnda jakt i Sundsvall 1983 tvingades marinen avstå från att använda vapen för att journalister fanns för nära området där verkanseld skulle användas.
Men också här: vad skulle media göra? Inte bevaka? Tona ned ett eventuellt intrång på svenskt vatten?
Nej, det är klart att det ska bevakas. Visst, en och annan hetsade möjligen upp sig lite för mycket, men in alles var det en bra och omfattande bevakning.

Till sist också några ord om kalla krig-expertens återkomst. I flera medier tog Göran Frisk, tidigare ubåtsjägare, fram som sakexpert. Med en ton som gav intrycket att kalla kriget alls inte var slut konstaterade han med fast befälsröst att det inte fanns minsta tvivel om att det fanns något i vattnet, att ingen i insatsstyrkan skulle tveka att använda vapen och att ”båten ska upp”.
Frisk var, faktiskt, en frisk fläkt i en medievärld där samma handfull experter valsar runt i alla kanaler och säger samma sak. Han bröt mönstret, han var passionerad och han var annorlunda. Men framför allt, det var kul att se på.

Jonas Bladh