DELA

Julfrid i (C)-lägret

Nu hoppar alla nio centerledamöter i lagtinget till och undrar vad som nu är på gång. För det har ju varit fredligt under julen och då finns det ingenting att skriva om. Alltså är det lurt om det skrivs i alla fall.
Slumra lugnt vidare. Nu handlar det om grannen på rikssidan.

Vår statsminister gick ut dagen före julafton med beskedet att han avgår som partiordförande på kongressen i sommar. Och eftersom centerns ordförande är sittande statsminister så var det rätt många som utgick från att det blir byte också på den posten.
Och tror ni då att julefriden sänkte sig i de 10-20 centerhem, där någon känner sig kallad att ställa upp och leda landet? De som känner sig kallade är naturligtvis många fler, men de som har en chans att bli nämnda vid namn i spekulationerna är trots allt en begränsad skara.

Mer utstuderat elak kan man inte vara. Och så påstod han att han valde tidpunkten med omsorg för att ge potentiella kandidater tid att tänka över saken i lugn och ro över julhelgen. För, som Matti Vanhanen uttryckte det, inte ens journalister har mage att störa politikerna under julen.
Vad menar han med det? Varför skulle journalister ha dålig mage just till julen? För mycket kålrotslåda?

Men det är klart, litet sur kan man vara ändå, av födsel och ohejdad vana. Som messaren, som hade läst andra sektionen av vår onsdagstidning förra veckan och tyckte den var finlandssvensk och tråkig.
Det är möjligt att det är bara i Svenskfinland man vill veta att julgranen kommer från Tyskland och texten om pojkbröderna på Kalorssons i Vårdö Lövö kan inte intressera en levande själ utanför Svenskfinland.
Om jag nu vore vis så skulle jag veta exakt hur messaren skall bemötas till allas vårt bästa, det vill säga så att både han (måste vara en han) och jag mår bra.
Men nu är jag inte vis. Vissheten om ovisheten har ökat för var dag medan jag under julhelgen har läst Stefan Einhorns bok Vägar till visdom. För att ha en chans att bli vis skall man ha en mängder av egenskaper som jag inte har lyckats skaffa mig. Inte förstått att försöka skaffa mig. Ödmjukhet, godhet, empati, tålamod antagligen, självkännedom och väldigt mycket mera.
Jag är övertygad om att det behövs mer visdom i världen, men det hindrar inte att jag kan dra till med en dräpande kommentar när jag borde vara förstående, insiktsfull, eller åtminstone begripa att vara tyst.
Möjligen kan jag lära mig att vara tyst ibland. Och då ökar visdomen i världen relativt sett en pytteliten aning i och med att ovisheten förtigs. Men absolut sett sker det ingen förändring.
Det är nästan att luras. Får man göra det om man vill bli vis?