Jo tack. Bara bra.
Nåmen, hur känns det nu?
Den frågan har jag fått många gånger de senaste dagarna. En del nyfiket sensationslystna, en del oroliga, en del uppmuntrande.
Är det en chefredaktör som flyr efter en konflikt? En som är utbränd? En som är arg? En som är utled? Som är ledsen? Eller rentav på väg att bli politiker?
Jo tack. Jag har varit en av dem som spekulerat om andra, och förmodligen kommer att begå den synden igen.
Så här är det: Jag vill göra något annat.
Efter åtta år som chefredaktör och före det fem år som nyhetschef, har både nyheterna och redaktörskapet överskuggats av chefandet, med bred marginal.
Som chef är man aldrig färdig. Man ska alltid vidare. Man ska alltid rulla nästa stenblock uppför kullen. När man håller på som värst är det fruktansvärt roligt. Ibland känner man sig närapå odödlig av möjligheten att man faktiskt får saker att hända.
Nu känner jag att tiden är kommen då jag vill lämna över stenbumlingen Nya Åland till någon annan att rulla vidare, för nu vill jag gräva. Jag vill botanisera i orden och fastna i formuleringar. Jag vill ansvara för mitt jobb, men inte alla andras.
De som som ser medlidsamma ut när jag kommit så här långt är de som tror att detta är ett misslyckande. Så ser inte jag det. Det är en förändring. Den människa som inte förändras är antingen död eller har förfärligt tråkigt.
Med över 25 år kvar av mitt arbetsliv kan jag inte tänka mig att jag skulle vara fången att upprepa mig i evigheternas evighet, bara för att jag en gång börjat.
Det som verkligen är ledsamt är den nakna längtan som en del jag pratat med visar, när jag säger att jag är nöjd och glad med förändringen. Så många som inte trivs med sina liv, sina jobb, sin chef, sin arbetsplats, men som inte vågar ta steget och förändra.
Så många vars liv skaver mot längtan efter något annat. Så många som tummar på beslutet, men inte vågar ta det.
Det allra bästa med mitt beslut är att det inte betyder att jag ska lämna min världens bästa arbetsplats, bara att jag får gräva och gno i stället för att rulla och dra.
Ursäkta bildspråket, men så känns det.
Och ni, alla ni som vantrivs så – gör något. Livet kommer inte i repris.
