DELA
© Nya Åland

Jätteråttor och malariamyggor

Modersinstinkten är på avstånd en förfärlig börda.
Min utflugna fågel satt natten mellan tisdag och onsdag på ett tåg på väg till Chennai (tidigare Madras) i Indien.
På kvällen kom ett lakoniskt mess, där sonen meddelade att han misslyckats med att få en liggplats på tåget och nu fick sitta i en vagn som kryllade av möss och myggor.

Min fantasi omvandlade omedelbart mössen till enorma råttor och myggorna till malariabärande mördarmaskiner. Någon sömn skulle det säkert inte bli, och om pojken skulle råka somna skulle han säkert bli rånad.
I full panik messade jag att jag betalar allt, bara han köper en dyrare plats.

Följande morgon meddelade gossen att han var lite trött, men sovit hade han gjort, mössen var inte så farliga och det indiska bokningssystemet fullkomligt outgrundligt. På internet-caféet var det lugnt även om strömmen i hela staden skulle stängas av klockan 12. Verkade han skräckslagen? Full av hemlängtan? Saknade han sin mamma?
Inte då. Han förstod inte frågan, eller varför någon skulle tillbringa en sömnlös natt med att tänka på honom när han satt och sov.

Jag backar bandet ett tjugotal år, till den tiden när det var jag och barnets far som var ut och reste. Det hände på den tiden att man möjligen ringde hem en gång i månaden, om man lyckades få igenom ett samtal, men mer än så blev det inte.
Jag hoppas att det betydde att föräldrar inte oroade sig så mycket under veckorna av tystnad, eftersom de ändå inget kunde göra. I dag kräver modersinstinkten, eftersom möjligheten finns, omedelbar behovstillfredsställelse. Ett mess om dagen minst, och svar på alla beskäftiga frågor om maten varit god och vädret gynnsamt.

ytterligare bakåt i tiden, då människor emigrerade från sina hemtrakter och visste att de kanske aldrig skulle se eller ens höra av varann igen. Tänk på världens alla flyktingar som i dag lämnar sina hemländer och vet att det inte finns någon återvändo, och att en älskad släkting eller vän kan dö utan att man ens får besked om det.
Jag tänker att människor förr och nu nog tål mycket mer än jag, men att jag är glad att jag inte måste.
Alla insikter om det indiska järnvägsbokningssystemet vidarbefordras tacksamt via Facebook. Genast.

Nina Fellman