DELA
© Nya Åland

Jag skriver nästan bara sanning

Under sommaren har jag märkt att det inte bara är jag som slackar lite på bloggfronten. Ju fler soltimmar desto färre inlägg, det är rätt enkel matematik. Men även fast jag inte uppdaterar lika flitigt just nu så betyder det inte att jag har slutat med mitt symbioslevande med bloggen. Vi är lite som en gran och en svamp, jag och mad.ax. Jag kan nämligen knappt göra någonting utan att ha bloggen i bakhuvudet. Jag tänker nämligen i blogginlägg.

Det här är ett beteende som tydligen inte går att vänja sig av med. Ni vet, när man har gjort samma sak under så många års tid att det blir till en del av ens vardag? Lite som att borsta tänderna eller att småäta mellan lunch och middag. Fast mer på ett omedvetet plan. Vi kan ta ett exempel:
Jag är på väg hem från skolan med cykel. Det blåser stark motvind och jag cyklar hukad över styret upp för en lömsk riktigt lång och svagt sluttande backe, strax utanför Vasa centrum. I öronen har jag Lily Allen på rätt hög volym och samtidigt som jag smeker en kurva med min vinröda finska damcykel hör jag ett egendomligt ljud. Ett rasslande, som att trehundra medelstora stenar rullar längs asfalten. Det är det givetvis inte. Utan när jag vrider på huvudet för att ta reda på ljudets källa ser jag en liten pojke på skateboard. Även han kämpar i motvinden på sin lilla bräda. Det är tydligt att han precis nyligen börjat åka och jag frustar till för mig själv när jag cyklar förbi honom och han tappar balansen likt en tecknad figur halkar på ett bananskal. Han är liten och spinkig, kanske max nio år gammal, har stort fluffigt svart hår och munnen i ett ansträngt grin så hans lilla glugg mellan framtänderna syns.
När jag cyklat förbi honom börjar huvudet genast arbeta. Och det är precis här detta omtalade beteende tar fart. Hur skulle jag kunna skriva om den här händelsen och samtidigt inte bara roa mig själv utan också andra människor? Jag antar att det är den här delen av min personlighet som gör mig till en bra journalist. Eller dålig. Välj själv. Jag gillar nämligen att töja på sanningen lite. Inte ljuga, utan bara ändra på sanningen lite grann så det blir en roligare berättelse. Det lider väl ingen av?
När jag kommer hem sätter jag mig framför datorn och skriver. Jag berättar hur jag på min cykel kämpat de sex kilometrarna från skolan, och hur motvinden varit så stark att min otränade kropp darrat som ett asplöv av ansträngning. Att jag cyklat mer bakåt än framåt bitvis, och att det gått så långsamt att jag blivit omkörd i innerfil av en afrikansk sjuårig pojke på skateboard, som hånlett mot mig så hans stora framtänder bländat i vårsolen.
Och det är ju nästan sanning, eller hur?