DELA
© Nya Åland

Jag och Mankell

Nåja, på avstånd kanske. Långt avstånd. Vad vet jag. Sådant undandrar sig ens egen bedömning.

I veckan smög sig
ett par rader in i messpalten som berörde min person. Någon skrev att det finns likheter mellan Jan Kronholm och Henning Mankell. Det handlar förstås om utseendet, för de böcker som jag totat i hop är både färre till antalet, tunnare och mindre spridda än Mankells. Några Wallandersuccéer har jag ju inte heller åstadkommit så någon jämförelse vad beträffar inkomster kan det inte bli fråga om.

Men fyrtiotalister
är vi väl båda i den meningen att vi är födda i slutet av detta andra världskrigets decennium och att vi nu närmar oss de sextio. Gråhåriga har vi blivit för länge sedan, men kalufserna sitter kvar. Lite lönnfeta är vi väl också om sanningen skall fram. Några kilo kunde vi gott bli av med.
Vi, och vi. Jag känner ju inte Henning alls, även om jag växlat något ord med honom en gång på bokmässan i Göteborg. Och jag har förstås läst hans böcker. Hans Wallanderdeckare är just så spännande och just så förutsägbara att de passar mig. Det de har att berätta om Sverige och världen på väg in i 2000-talet känner jag också sympati för. Hoppas det blir fler så småningom.
Men det här med likheterna. Kanske är messarens infall inte helt taget ur luften. Det har ju faktiskt hänt att Jan Kronholm blivit tagen för Henning Mankell. Åtminstone en gång.

Vilket år det var
minns jag inte, men någon gång i slutet av nittiotalet befann jag mig på bokmässan i Göteborg, utsänd av den österbottniska tidning som jag på den tiden arbetade på.
Som vanligt ilade jag omkring mellan olika seminarier och andra författarframträdanden för att hinna med så mycket som möjligt. En förmiddag sneddade jag genom en av mässbyggnadens salar när jag plötsligt känner någon bakifrån sticka in en arm under min för att hejda mig. Jag stannar till och vänder mig om. Med armen under min står en medelålders dam, en av de många kvinnliga bokälskare som varje år utgör den fasta grunden i mässpubliken.
Damen tittar vänligt och lite undrande på mig och så kommer den förhoppningsfulla frågan: ”Är det Mankell?”

Nu i efterhand
känns det som om jag kanske tvekade en kort sekund, men antagligen är det en efterrationalisering. Jag skakade nog bara på huvudet och svarade: ”Nej, tyvärr”.
Damen verkade inte ta det så hårt. Hon log bara, ursäktade sig, och så gick vi vidare. Förhoppningsvis hittade hon den rätte så småningom.

Jag får väl erkänna
att det ändå kändes lite positivt att ha blivit tagen för en författare i ropet. Kanske kunde det till och med finnas någon till som hejdade sig i steget och tänkte: där går den där Mankell…
Och utöver likheterna i hår, längd och en viss korpulens misstänker jag starkt att det var den grå fiskbensmönstrade kavaj som jag något år tidigare köpt på Emmaus i Mariehamn för 30 mark som bidrog till förväxlingen. Kanske är det också en bidragande orsak till att jag har så svårt att göra mig av med det vid det här laget ganska slitna plagget.

JAN KRONHOLM